Hemvärnet består i dagsläget av hemvärnsmän (hemvärnssoldater skulle i min mening vara ett bättre, könsneutralt, uttryck men nuvarande lagstiftning benämner det hemvärnsmän. Antar att man inte tänkte sig kvinnor i hemvärnet back in the days...), frivilliga, extra hemvärnsmän och extra frivilliga. Skillnaden på en "extra" och en "vanlig" hemvärnsman är deras krigsplacering. Hemvärnsmän är krigsplacerade i hemvärnet medan extra hemvärnsmän har en krigsplacering utanför hemvärnet men är ändå en del av hemvärnets organisation.
Detta är ett stort och osynligt problem. Jag har ingen statistik för hela landet men jag vet att på sina håll är antalet extra hemvärnsmän så högt som 1/3 av bataljonen. De av er som läser detta och är involverade i hemvärnet och har koll på andelen extra hemvärnsmän i din bataljon, skriv gärna en kommentar! Vad innebär det då att en sådan stor del av organisationen består av extra hemvärnsmän? Skulle vi hamna i en situation där krigsplacerad personal skulle inkallas så innebär det 1/3 av alla soldater inte kommer till sitt respektive hemvärnsförband. Ett osannolikt scenario ja, men det är ändå det Försvarsmakten måste planera för. Resultatet av detta är för det första att hemvärnet inte kommer kunna lösa alla sina uppgifter med ett sådant stort manfall. För det andra så kommer mycket av alla utbildning och träning vara till lite nytta så grupperna splittras och soldater med nyckelutbildning försvinner. Vad händer om grg-skytten, sjukvårdaren eller hundföraren i en grupp försvinner? Hur fungerar gruppen då den inte längre är samövad eller måste slås ihop med en annan grupp?
Dessutom skapar de extra hemvärnsmännen en falsk säkerhet. Det är svårt nog som det är att fylla hemvärnsförbanden och när man väl lyckas känner sig nog respektive bataljonschef väldigt nöjd. Att sedan en tredje del skulle försvinna vid skymningstid är det nog inte alla som vill reflektera över.
Intressant nog så finns inte extra hemvärnsmän angivna i den nuvarande hemvärnsförordningen, utan finns enbart omnämnda i den äldre lagtexten som ersattes av nuvarande förordning. Betyder det att lagstiftaren inte avsåg ha kvar extra hemvärnsmän? Ser man till vad som står i Hemvärnsförordning (1997:146) så är inte det en orimlig tolkning.
"4 § Hemvärnets personal består av hemvärnsmän och personal med avtal för tjänstgöring i hemvärnet enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet samt av anställda vid Försvarsmakten som är krigsplacerade i hemvärnet."
"5 § ...Av avtalet skall framgå tjänstgöringens art, tjänstgöringsskyldighetens omfattning och tjänstgöringstidens längd. Av avtalet skall det vidare framgå att hemvärnsmannen är skyldig att tjänstgöra under hemvärnsberedskap och inte får säga upp avtalet under sådan beredskap."
Som ni ser nämns aldrig extra hemvärnsmän i själva texten i 4 § som reglerar vilka personalkategorier som skall finnas i hemvärnet. I 5 § sägs det även att hemvärnsmän är skyldiga att tjänstgöra under hemvärnsberedskap. Det är inte otroligt att anta att hemvärnsberedskap skulle ske samtidigt som krigsorganisationen sätts på fötter. Hur gör en extra hemvärnsman då? Han har ingen rätt att bryta hemvärnsavtalet under hemvärnsberedskap vilket framgår i 5 §. Hur han än gör blir det fel!
En lösning är att Försvarsmakten säger upp hemvärnsavtalet för alla extra hemvärnsmän som blir kallade till sin krigsplacering. Men då kvarstår problemet med att hemvärnsförbanden tunnas ut på soldater.
Som jag skrivit tidigare är ett nytt hemvärnsavtal på väg att tas fram under året och där jag hoppas att denna fråga behandlas. Extra hemvärnsmän är en anomali som inte passar in i dagens Försvarsmakt.
söndag 31 juli 2011
torsdag 28 juli 2011
Paniklagstiftning
Mycket vanligt vid traumatiska händelser är att det kommer krav/förslag på stärkt lagstiftning. Exempel på det är t.ex "Patriot Act" i USA efter 9/11 eller förslaget att ge Säpo utökade befogenheter efter bombattentatet i Stockholm december 2010. Dess förslag är ofta förhastade och illa genomtänkta. Traumat måste få sjunka in så att inte lagstiftningen baseras på känslor framför rationalitet och förnuft. Imponerande nog så har jag inte läst om några sådana krav i Norge än vilket ger all heder åt den norska befolkningen, norsk media och norska beslutsfattare.
Däremot går Beatrice Ask ut idag med ett förslag om att skärpa reglerna för sprängmedel eller komponenter som kan användas för att tillverka sprängmedel, inklusive konstgödsel. Enligt tidningsartikeln som är länkad ovan kan Ask inte säga vad som brister i reglerna idag eller hur hon vill skärpa reglerna.
Hela utspelet luktar populism, ett försök att visa sig handlingskraftig efter en stor kris. Särskilt då Reinfeldt redan fått utstå ganska mycket kritik i media för att inte ta händelsen i Norge på allvar. Att säga att man vill förändra regler som man inte vet om dom brister eller hur dom ska förändras är att säga att man inte har en aning om vad man vill åstadkomma.
Ask, och regeringen, borde skämmas och istället se och lära av norrmännen i deras hantering av krisen. Det kan fungera som en viktig lärdom nästa gång Sverige utsätts för en motsvarande krissituation, för den kommer komma.
Däremot går Beatrice Ask ut idag med ett förslag om att skärpa reglerna för sprängmedel eller komponenter som kan användas för att tillverka sprängmedel, inklusive konstgödsel. Enligt tidningsartikeln som är länkad ovan kan Ask inte säga vad som brister i reglerna idag eller hur hon vill skärpa reglerna.
Hela utspelet luktar populism, ett försök att visa sig handlingskraftig efter en stor kris. Särskilt då Reinfeldt redan fått utstå ganska mycket kritik i media för att inte ta händelsen i Norge på allvar. Att säga att man vill förändra regler som man inte vet om dom brister eller hur dom ska förändras är att säga att man inte har en aning om vad man vill åstadkomma.
Ask, och regeringen, borde skämmas och istället se och lära av norrmännen i deras hantering av krisen. Det kan fungera som en viktig lärdom nästa gång Sverige utsätts för en motsvarande krissituation, för den kommer komma.
onsdag 27 juli 2011
Mer om NATO-utvärderingen
På Försvarsdepartementets hemsida går nu att finna en översatt sammanfattning av NATO:s utvärdering av Försvarsmakten. Som sagt är det tyvärr en sammanfattning och inte hela rapporten, det skulle vara intressant och se hela tankebanorna som leder till slutsatserna som presenteras.
Det finns ett par intressant punkter i sammanfattningen som inte framgick av Tolgfors artikel (som jag kommenterade för två dagar sedan). Det samlade intrycket jag får är att sammanfattningen mer beskriver Försvarsmakten än utvärderar den. Sammanfattningen räknar upp styrkeregister etc men det finns väldigt få bedömningar och analyser. Av de bedömningar som görs så är mycket kring vad Försvarsmakten planerar att genomföra och inte vad Försvarsmakten är idag, något som ändå borde vara poängen med utvärderingen, särskilt med tanke på hur ofta försvarsbeslut har ändrats under de senaste 15 åren. Att säga att Sverige har ett gott försvar i framtiden om Försvarsmakten gör det som är planerat är inte att säga att försvaret är starkt idag.
Ett exempel på detta går att finna på sida tre. Där står det att i slutet av 2014 så kommer IO14 vara implementerat. Och det kommer det säkert att vara på pappret, men tidigare besked från Försvarsmakten visar på att förbanden inte kommer vara fyllda med personal förens 2018-2020 om rekryteringen går som planerat. Samtidigt står det på sidan sju att under 2011 så uppgår Försvarsmaktens personalstyrka till 13.000 personer och efter 2018 till 27.500 personer. Kan man då hävda att armén 2014 kommer bestå av samtliga förband som finns listade i IO14? Nej, självklart inte eftersom personalen inte finns. Men tyvärr så uttrycker inte sammanfattningen det i klartext, även om jag tycker det är en rimlig tolkning. Och vad betyder dessa siffror Försvarsmakten idag? 13.000 personer varav 1.000 enbart jobbar på HKV? DET är den fråga som rapporten borde tagit upp!
Samtidigt konstaterar rapporten i sista stycket på sida tio att personalförsörjningssystemet måste utvecklas för att kunna behålla personal inom försvarsmakten. Jämför man med andra länder med ett yrkesförsvar så krävs det betydligt högre ersättningar för att personalen ska stanna inom organisationen, t.ex genom "muck"-bidrag. Annars blir risken att det tar längre tid än till 2018 att fylla förbanden.
Ett intressant förslag som finns att läsa på sida 9 är att flygvapnets förmåga att att understödja markstridskrafterna bör prioriteras och att det "skulle öka försvarsmaktens övergripande förmåga substantiellt". Det är möjligtvis ett ganska självklart "stalltips" men det är intressant med konkreta förslag i en annars ganska diffus och intetsägande sammanfattning.
Nu blev det ett ganska negativt laddat inlägg, något jag helst vill undvika. Det jag vill visa på är att det går att tolka rapporten på ett annat sätt en Tolgfors och som inte lovar guld och gröna skogar. Jag reserverar mig för att det är enbart sammanfattningen jag baserat detta inlägg på.
Det finns ett par intressant punkter i sammanfattningen som inte framgick av Tolgfors artikel (som jag kommenterade för två dagar sedan). Det samlade intrycket jag får är att sammanfattningen mer beskriver Försvarsmakten än utvärderar den. Sammanfattningen räknar upp styrkeregister etc men det finns väldigt få bedömningar och analyser. Av de bedömningar som görs så är mycket kring vad Försvarsmakten planerar att genomföra och inte vad Försvarsmakten är idag, något som ändå borde vara poängen med utvärderingen, särskilt med tanke på hur ofta försvarsbeslut har ändrats under de senaste 15 åren. Att säga att Sverige har ett gott försvar i framtiden om Försvarsmakten gör det som är planerat är inte att säga att försvaret är starkt idag.
Ett exempel på detta går att finna på sida tre. Där står det att i slutet av 2014 så kommer IO14 vara implementerat. Och det kommer det säkert att vara på pappret, men tidigare besked från Försvarsmakten visar på att förbanden inte kommer vara fyllda med personal förens 2018-2020 om rekryteringen går som planerat. Samtidigt står det på sidan sju att under 2011 så uppgår Försvarsmaktens personalstyrka till 13.000 personer och efter 2018 till 27.500 personer. Kan man då hävda att armén 2014 kommer bestå av samtliga förband som finns listade i IO14? Nej, självklart inte eftersom personalen inte finns. Men tyvärr så uttrycker inte sammanfattningen det i klartext, även om jag tycker det är en rimlig tolkning. Och vad betyder dessa siffror Försvarsmakten idag? 13.000 personer varav 1.000 enbart jobbar på HKV? DET är den fråga som rapporten borde tagit upp!
Samtidigt konstaterar rapporten i sista stycket på sida tio att personalförsörjningssystemet måste utvecklas för att kunna behålla personal inom försvarsmakten. Jämför man med andra länder med ett yrkesförsvar så krävs det betydligt högre ersättningar för att personalen ska stanna inom organisationen, t.ex genom "muck"-bidrag. Annars blir risken att det tar längre tid än till 2018 att fylla förbanden.
Ett intressant förslag som finns att läsa på sida 9 är att flygvapnets förmåga att att understödja markstridskrafterna bör prioriteras och att det "skulle öka försvarsmaktens övergripande förmåga substantiellt". Det är möjligtvis ett ganska självklart "stalltips" men det är intressant med konkreta förslag i en annars ganska diffus och intetsägande sammanfattning.
Nu blev det ett ganska negativt laddat inlägg, något jag helst vill undvika. Det jag vill visa på är att det går att tolka rapporten på ett annat sätt en Tolgfors och som inte lovar guld och gröna skogar. Jag reserverar mig för att det är enbart sammanfattningen jag baserat detta inlägg på.
måndag 25 juli 2011
NATO-utvärdering av det svenska försvaret
Idag skriver Tolgfors en lång debattartikel i DN om den utvärdering NATO har gjort av det svenska försvaret. Tvärtemot den svenska försvarsdebatten som ofta pekar på bristerna i det svenska försvaret så är NATO, enligt Tolgfors, övervägande positiv i sin bedömning. Jag ser dels en orsak till de olika bedömningarna och dels en orsak till Tolgfors ofta väldigt positiva tongångar om vår försvarsförmåga.
"Syftet är att säkerställa att medlemsländerna har de resurser som krävs för att Nato ska kunna verkställa sin egen försvarsplanering. Utvärdering sker både av förmåga till insatser för det gemensamma försvaret av medlemsländernas territorium, och av ländernas förmåga att bidra till Natoledda krishanteringsinsatser. I båda fallen ser Nato detta som expeditionär militär förmåga. När ett medlemsland behöver hjälp av ett annat medlemsland så krävs per definition förmåga att göra insatser utanför det egna landets gränser."
NATO gör sin bedömning på att samtliga NATO-medlemmar har ett gemensamt försvar, dvs verkställa sin egen försvarsplanering. Därför drar man slutsatsen att eftersom Sverige nu mera har ett insatsförsvar som kan verka i utlandet samt att Sverige har förmåga att ta emot hjälp så är vår försvarsförmåga god. Logiken brister eftersom Sverige inte ingår i NATO:s försvarsplanering! Visserligen kan det finnas ej offentliggjorda planer men jag bedömer det som otroligt. Särskilt med tanke på att försvarsplaneringen för NATO-länderna i Baltikum inte påbörjade förens 2008-2009 och är såvitt jag vet inte klara. Att det då skulle finnas en plan för Sverige känns otroligt. Det som skulle lösa detta problem är ett svenska NATO-medlemskap men det är det bara Folkpartiet som driver aktivt (även om Moderaterna också har det i sitt partiprogram men ska man bli "det nya statsbärande partiet" så kan man inte gå emot opinionen). Att säga att vår försvarsförmåga är god för att vi kanske får hjälp i händelse av ofred i närområdet är bara naivt. Försvaret ska baseras på konkreta internationella avtal eller på en egen stark försvarsmakt, inte på förhoppningar.
Varför skriver då Tolgfors som han gör (dels i DN men även på sin blog)? Jag tror försvarsdepartementet och FML har uppmärksamt en av de största bristerna inom Försvarsmakten idag; den minskande försvarsvilja, hopplösheten och tron att vi inte har en förmåga att försvara landet. Väldigt många i den säkerhetspolitiska debatten och många inom FM är demoraliserade och desillusionerade i dagsläget, känslor som inte får underskattas. De Tolgfors, och FML i sina redovisningar och samtal inom myndigheten, försöker göra med sina positiva tongångar är att höja moralen och skapa tilltro.
Avsikten med detta är gott. En av grundpelarna i det utvecklade ledarskapet är att motivera och inspirera och Tolgfors/FML försöker leva som man lär. Tyvärr så fungerar det inte så bra. Min erfarenhet är att många känner en misstro mot våra chefer när dessa ger en bild som inte överensstämmer med den verklighet vi lever i, och då skapas misstro mot chefskapet. Jag efterlyser en ökad öppenhet där man erkänner att försvaret befinner sig i en svacka och att vi står inför flera utmaningar, men att man försöker visa vägen framåt. Ge exempel på hur vi tillsammans kan klara av det som ligger framför oss och ge en målbild av hur försvaret i framtiden kommer att lösas.
I detta fyller också vi som deltar i den offentliga säkerhetspolitiska debatten en viktig funktion. Istället för att bara lyfta fram det som är negativt borde vi också ägna oss åt en av Försvarsmaktens bästa uppfinningar, positiv rapportering. Identifiera problemen och erbjud lösningar! I detta är vi alla ansvariga.
"Syftet är att säkerställa att medlemsländerna har de resurser som krävs för att Nato ska kunna verkställa sin egen försvarsplanering. Utvärdering sker både av förmåga till insatser för det gemensamma försvaret av medlemsländernas territorium, och av ländernas förmåga att bidra till Natoledda krishanteringsinsatser. I båda fallen ser Nato detta som expeditionär militär förmåga. När ett medlemsland behöver hjälp av ett annat medlemsland så krävs per definition förmåga att göra insatser utanför det egna landets gränser."
NATO gör sin bedömning på att samtliga NATO-medlemmar har ett gemensamt försvar, dvs verkställa sin egen försvarsplanering. Därför drar man slutsatsen att eftersom Sverige nu mera har ett insatsförsvar som kan verka i utlandet samt att Sverige har förmåga att ta emot hjälp så är vår försvarsförmåga god. Logiken brister eftersom Sverige inte ingår i NATO:s försvarsplanering! Visserligen kan det finnas ej offentliggjorda planer men jag bedömer det som otroligt. Särskilt med tanke på att försvarsplaneringen för NATO-länderna i Baltikum inte påbörjade förens 2008-2009 och är såvitt jag vet inte klara. Att det då skulle finnas en plan för Sverige känns otroligt. Det som skulle lösa detta problem är ett svenska NATO-medlemskap men det är det bara Folkpartiet som driver aktivt (även om Moderaterna också har det i sitt partiprogram men ska man bli "det nya statsbärande partiet" så kan man inte gå emot opinionen). Att säga att vår försvarsförmåga är god för att vi kanske får hjälp i händelse av ofred i närområdet är bara naivt. Försvaret ska baseras på konkreta internationella avtal eller på en egen stark försvarsmakt, inte på förhoppningar.
Varför skriver då Tolgfors som han gör (dels i DN men även på sin blog)? Jag tror försvarsdepartementet och FML har uppmärksamt en av de största bristerna inom Försvarsmakten idag; den minskande försvarsvilja, hopplösheten och tron att vi inte har en förmåga att försvara landet. Väldigt många i den säkerhetspolitiska debatten och många inom FM är demoraliserade och desillusionerade i dagsläget, känslor som inte får underskattas. De Tolgfors, och FML i sina redovisningar och samtal inom myndigheten, försöker göra med sina positiva tongångar är att höja moralen och skapa tilltro.
Avsikten med detta är gott. En av grundpelarna i det utvecklade ledarskapet är att motivera och inspirera och Tolgfors/FML försöker leva som man lär. Tyvärr så fungerar det inte så bra. Min erfarenhet är att många känner en misstro mot våra chefer när dessa ger en bild som inte överensstämmer med den verklighet vi lever i, och då skapas misstro mot chefskapet. Jag efterlyser en ökad öppenhet där man erkänner att försvaret befinner sig i en svacka och att vi står inför flera utmaningar, men att man försöker visa vägen framåt. Ge exempel på hur vi tillsammans kan klara av det som ligger framför oss och ge en målbild av hur försvaret i framtiden kommer att lösas.
I detta fyller också vi som deltar i den offentliga säkerhetspolitiska debatten en viktig funktion. Istället för att bara lyfta fram det som är negativt borde vi också ägna oss åt en av Försvarsmaktens bästa uppfinningar, positiv rapportering. Identifiera problemen och erbjud lösningar! I detta är vi alla ansvariga.
torsdag 21 juli 2011
Från pojkspoling till soldat
Nedan följer ett mer personligt inlägg om min egen militära bana och som beskriver varför jag gjort det yrkesvalet jag har gjort. Det finns säkert många vänner och bekanta (och familj/släkt också för den delen) som undrar vad sjutton som lockar med 16.500 kr/månaden och ett av Sveriges farligaste jobb.
Den elfte september dök tvillingtornen i NYC och inte långt därefter följde invasionen av Afghanistan. Då gick jag i högstadiet och tog genast ställning för kriget. Inte för att jag såg invasionen som ett proportionerligt svar på 9/11 utan för bryta ner den regim som talibanerna i Afghanistan stod för. Jag visste inte mycket då och över åren har min argumentation för kriget ändrats men min åsikt är fast: Den svenska insatsen i Afghanistan är rättfärdig. Och jag vill dit.
Det som lockade, och lockar fortfarande, är känslan av att göra något av värde. Något konkret för att hjälpa de människor som genomlevt otaliga krig, religiöst förtryck och extrem fattigdom. Det finns många sätt att göra detta men att göra det med vapen i hand är på något sätt den personliga största uppoffringen man kan göra med tanke på riskerna. Utan soldater kan ingen civil hjälp nå fram så länge de finns människor med mindre goda avsikter som är redo att använda våld. Så jag är en idealist, och ganska nöjd med det. Självklart lockar även spänningen, går det att finna en större personlig utmaning?
Så då, någon gång under 2002, bestämde jag mig att jag ville göra värnplikten. När det närmade sig mönstring tränade jag väldigt hårt för att få en sådan bra befattning som möjligt. Ni kan nog gissa min besvikelse när jag hamnade på artilleriet som pjäsgruppchef. Visst var det kul att bli gruppchef men som artillerist misstänkte jag att ingen internationell insats skulle behöva artilleri, och som ni säkert vet har det inte hänt heller.
Däremot blev värnpliktstiden mycket mer lärorikt än vad jag förväntat mig. Att vara pjäsgruppchef innebär att man basar över 8 soldater, en haubits, en dumper och terrängbil. Allt ska flyta så smidigt och snabbt som möjligt (och Haub77b är inget lekenkelt system ska tilläggas) uppe i kallaste Boden. Det var en utmaning och efter 11 månader var jag mycket nöjd med min tid.
Efter muck 2007 skulle NBG sättas upp inför året därpå. Jag fick en del förfrågningar om att delta men kände att jag gjort mitt, annat lockade, ut och resa, skola osv. Istället gick jag med i hemvärnet, Uppsala insatskompani, då jag inte ville förlora kontakten helt med Försvarsmakten. Inget kunde varit bättre! Det där jag lärde mig under den tiden tror jag att jag kommer ha mycket nytta av, särskilt med tanke på min bakgrund från A9. Jag fick lära mig strida, mina kolleger på förbandet är väldigt duktiga och lärde mig mycket (och blev förälskad i Carl Gustaf, granatgeväret, inte kungen). Under tiden sökte jag en del missioner utan framgång.
Men så i våras slank det ner ett brev genom brevinkastat. Det var från A9, de sökte TACP-soldater bland fd värnpliktiga vid regementet. Längst ner på arket stod ett namn jag kände igen, min gamla plutonchef. Efter att ringt och hört mig för om tjänsten och utlandstjänstgöring så bestämde jag mig för att söka. ~15 personer blev uttagna till antagningsprövning och som var på Livgardet mitt under en hemvärns KFÖ, men det var bara att pallra sig dit. Efter första uttagningen blev jag inte antagen. Det kändes väldigt trist, man försöker inte hoppas men gör det likväl. Det var bara att ställa om och fokusera på annat. Jag hittade nya mål och jag såg fram emot att plugga på FHS ett tag, men så ringde telefonen. De hade uppstått två vakanser och jag var välkommen att ta en av dem. Tusen tankar snurrade i huvudet men egentligen var valet enkelt, det var detta jag sett fram emot i 9 år.
Avslutningsvis kan jag bara konstatera att jag fått min tjänst på samma sätt som många andra i Försvarsmakten, personlig kännedom. Nepotismen inom Försvarsmakten är enorm. På ett sätt är det förståeligt med tanke på verksamhetens natur, men alla försök till att ge sken av formella ansökningsförfaranden där olika meriter ställs mot varandra känns ihåligt. Missförstå mig inte, jag är väldigt glad över att jag fått denna befattning. Att få gå till jobbet, i jobbet och från jobbet i grönkläder ser jag verkligen fram emot!
Den elfte september dök tvillingtornen i NYC och inte långt därefter följde invasionen av Afghanistan. Då gick jag i högstadiet och tog genast ställning för kriget. Inte för att jag såg invasionen som ett proportionerligt svar på 9/11 utan för bryta ner den regim som talibanerna i Afghanistan stod för. Jag visste inte mycket då och över åren har min argumentation för kriget ändrats men min åsikt är fast: Den svenska insatsen i Afghanistan är rättfärdig. Och jag vill dit.
Det som lockade, och lockar fortfarande, är känslan av att göra något av värde. Något konkret för att hjälpa de människor som genomlevt otaliga krig, religiöst förtryck och extrem fattigdom. Det finns många sätt att göra detta men att göra det med vapen i hand är på något sätt den personliga största uppoffringen man kan göra med tanke på riskerna. Utan soldater kan ingen civil hjälp nå fram så länge de finns människor med mindre goda avsikter som är redo att använda våld. Så jag är en idealist, och ganska nöjd med det. Självklart lockar även spänningen, går det att finna en större personlig utmaning?
Så då, någon gång under 2002, bestämde jag mig att jag ville göra värnplikten. När det närmade sig mönstring tränade jag väldigt hårt för att få en sådan bra befattning som möjligt. Ni kan nog gissa min besvikelse när jag hamnade på artilleriet som pjäsgruppchef. Visst var det kul att bli gruppchef men som artillerist misstänkte jag att ingen internationell insats skulle behöva artilleri, och som ni säkert vet har det inte hänt heller.
Däremot blev värnpliktstiden mycket mer lärorikt än vad jag förväntat mig. Att vara pjäsgruppchef innebär att man basar över 8 soldater, en haubits, en dumper och terrängbil. Allt ska flyta så smidigt och snabbt som möjligt (och Haub77b är inget lekenkelt system ska tilläggas) uppe i kallaste Boden. Det var en utmaning och efter 11 månader var jag mycket nöjd med min tid.
Efter muck 2007 skulle NBG sättas upp inför året därpå. Jag fick en del förfrågningar om att delta men kände att jag gjort mitt, annat lockade, ut och resa, skola osv. Istället gick jag med i hemvärnet, Uppsala insatskompani, då jag inte ville förlora kontakten helt med Försvarsmakten. Inget kunde varit bättre! Det där jag lärde mig under den tiden tror jag att jag kommer ha mycket nytta av, särskilt med tanke på min bakgrund från A9. Jag fick lära mig strida, mina kolleger på förbandet är väldigt duktiga och lärde mig mycket (och blev förälskad i Carl Gustaf, granatgeväret, inte kungen). Under tiden sökte jag en del missioner utan framgång.
Men så i våras slank det ner ett brev genom brevinkastat. Det var från A9, de sökte TACP-soldater bland fd värnpliktiga vid regementet. Längst ner på arket stod ett namn jag kände igen, min gamla plutonchef. Efter att ringt och hört mig för om tjänsten och utlandstjänstgöring så bestämde jag mig för att söka. ~15 personer blev uttagna till antagningsprövning och som var på Livgardet mitt under en hemvärns KFÖ, men det var bara att pallra sig dit. Efter första uttagningen blev jag inte antagen. Det kändes väldigt trist, man försöker inte hoppas men gör det likväl. Det var bara att ställa om och fokusera på annat. Jag hittade nya mål och jag såg fram emot att plugga på FHS ett tag, men så ringde telefonen. De hade uppstått två vakanser och jag var välkommen att ta en av dem. Tusen tankar snurrade i huvudet men egentligen var valet enkelt, det var detta jag sett fram emot i 9 år.
Avslutningsvis kan jag bara konstatera att jag fått min tjänst på samma sätt som många andra i Försvarsmakten, personlig kännedom. Nepotismen inom Försvarsmakten är enorm. På ett sätt är det förståeligt med tanke på verksamhetens natur, men alla försök till att ge sken av formella ansökningsförfaranden där olika meriter ställs mot varandra känns ihåligt. Missförstå mig inte, jag är väldigt glad över att jag fått denna befattning. Att få gå till jobbet, i jobbet och från jobbet i grönkläder ser jag verkligen fram emot!
tisdag 19 juli 2011
Generation Kill och den svenska rekryteringen
På tåget Uppsala-Stockholm är det just nu två böcker som tar hela min uppmärksamhet. Den ena är Wilhelm Agrells bok "Fredens illusioner" som med bara ett år på nacken redan nått kultstatus. Mycket läsvärd för alla med det minsta försvarsintresse! Den är redan mycket uppmärksammad i bloggsfären så jag tänker därför skriva ett inlägg om bok nummer två: "Generation Kill" av Evan Wright.
Generation Kill blev känd genom tv-serien med samma namn som gjordes av HBO och är baserad på boken. Tv-serien känns, minst sagt, väldigt klyschig och macho vid en första anblick, men ser man den en andra gång så djupnar karaktärerna. Tittaren får förstå att det är mer än bara Hollywood-idealet av en amerikansk soldat som driver dessa unga män ut i krig.
Serien är väldigt trogen boken (vilken i sin tur är baserad på en rad tidningsartiklar som Wright skrev när han kom hem efter kriget) och det är ofta serien gestaltar detaljerade händelseförlopp eller använder citat direkt ur boken. Det man som läsare får ut av boken contra serien är mer direkt samtal med soldaterna om hur det känner, om hur de mår och hur de ser på sin uppgift. Ett djup som saknas i serien men känns väldigt värdefullt med tanke på det som dessa soldater får vara med om.
En insikt jag dragit än så länge är varför dessa soldater valde att söka till marinkåren. Visst har de sin beskärda del amerikansk underklass där enda sättet ur fattigdom var att ansluta sig till militärmakten, eller personer som stod mellan valet att åka in i fängelse eller åka till Irak. Detta är på något sätt den bild som jag uppfattar många svenskar har av amerikanska militären.
Vad som är intressant är att en hel del av soldaterna är just soldater av idealistiska skäl. Då likställer jag inte idealister med amerikanska ultra patrioter som ser USA som det av gud välsignade landet att ge världen fred, demokrati och den kristna tron. Nej, dessa män (Nathaniel Fick och Brad Colbert för att nämna två ur boken) accepterade inte det samhället de levde i hemma i USA. De såg det som en konstgjord värld där samhällets strukturer gjorde individen hjälplös och i behovsställning till sin omgivning. De blev "marines" för den ultimata utmaningen, att sätta sig själv i den absolut svåraste situationen en människa kan befinna sig i. I krig, i kaos och död. Allt för att bevisa att de kunde klara sig själv och inte behövde resten av världen. Rakt igenom individualister och överlevare!
När jag insåg detta så tänkte jag på Försvarsmaktens tidigare reklamkampanj, "Har du vad som krävs?". Är det inte just sådana personer som Nathan och Brad som Försvarsmakten försökte (försöker?) rekrytera? Personer som söker utmaningen framför uppdraget. Kanske är de amerikanska och våra svenska soldater så olika? Något vi borde fundera kring innan vi kritiserar den amerikanska militären allt för förhastat.
Generation Kill blev känd genom tv-serien med samma namn som gjordes av HBO och är baserad på boken. Tv-serien känns, minst sagt, väldigt klyschig och macho vid en första anblick, men ser man den en andra gång så djupnar karaktärerna. Tittaren får förstå att det är mer än bara Hollywood-idealet av en amerikansk soldat som driver dessa unga män ut i krig.
Serien är väldigt trogen boken (vilken i sin tur är baserad på en rad tidningsartiklar som Wright skrev när han kom hem efter kriget) och det är ofta serien gestaltar detaljerade händelseförlopp eller använder citat direkt ur boken. Det man som läsare får ut av boken contra serien är mer direkt samtal med soldaterna om hur det känner, om hur de mår och hur de ser på sin uppgift. Ett djup som saknas i serien men känns väldigt värdefullt med tanke på det som dessa soldater får vara med om.
En insikt jag dragit än så länge är varför dessa soldater valde att söka till marinkåren. Visst har de sin beskärda del amerikansk underklass där enda sättet ur fattigdom var att ansluta sig till militärmakten, eller personer som stod mellan valet att åka in i fängelse eller åka till Irak. Detta är på något sätt den bild som jag uppfattar många svenskar har av amerikanska militären.
Vad som är intressant är att en hel del av soldaterna är just soldater av idealistiska skäl. Då likställer jag inte idealister med amerikanska ultra patrioter som ser USA som det av gud välsignade landet att ge världen fred, demokrati och den kristna tron. Nej, dessa män (Nathaniel Fick och Brad Colbert för att nämna två ur boken) accepterade inte det samhället de levde i hemma i USA. De såg det som en konstgjord värld där samhällets strukturer gjorde individen hjälplös och i behovsställning till sin omgivning. De blev "marines" för den ultimata utmaningen, att sätta sig själv i den absolut svåraste situationen en människa kan befinna sig i. I krig, i kaos och död. Allt för att bevisa att de kunde klara sig själv och inte behövde resten av världen. Rakt igenom individualister och överlevare!
När jag insåg detta så tänkte jag på Försvarsmaktens tidigare reklamkampanj, "Har du vad som krävs?". Är det inte just sådana personer som Nathan och Brad som Försvarsmakten försökte (försöker?) rekrytera? Personer som söker utmaningen framför uppdraget. Kanske är de amerikanska och våra svenska soldater så olika? Något vi borde fundera kring innan vi kritiserar den amerikanska militären allt för förhastat.
måndag 18 juli 2011
Vad göra med Hemvärnet? del 1
De få gånger Hemvärnet kommer på tal i den försvarspolitiska debatten är det oftast i positiv bemärkelse. Visst är det bättre än det har varit historiskt sett, medelåldern har sjunkit markant och hemvärnsförbandens förmåga har ökat. Däremot är det av egen erfarenhet inte lika positiva tongångar ute på hemvärnsförbanden. Uppfattningen att man "leker krig" är genomgående och tilltron att hemvärnsförbanden ska kunna lösa sin uppgift i händelse av ofred bedöms som låg. Mycket av detta beror på bristen på skarpa insatser (oavsett karaktär), för lite och för dålig materiel och ouppfyllda personallistor. Jag återkommer till detta i senare inlägg.
Min bestämda uppfattning är att Hemvärnet är avgörande för Sveriges förmåga att hävda svensk territorium i markarenan. Mycket, för att inte säg all, incidentberedskap i fredstid ligger hos flygvapnet och marinen men i en sådan trögrörlig verksamhet som försvaret måste Försvarsmakten ta höjd för ett relativt snabbt förändrat omvärldsläge där även markarenan kan bli aktuell. Då väger Hemvärnets 40 bataljoner tungt jämfört med de 8 manöverbataljoner som insatsförsvaret består av (dvs när förbanden är fyllda någon gång mellan 2018-2022). Dessutom är insatsförsvaret upplåsta i internationella åtaganden så som NBG och enskilda insatser. T.ex så nämns det i Försvarsmaktens "Europadokument 2011" att NBG innebär en allvarlig brist i det nationella försvaret i händelse av att NBG faktiskt måste användas.
Hur kan då Försvarsmakten höja förmågan hos hemvärnsförbanden? Ett bra första steg är att faktiskt göra det som regering och riksdag ålagt Försvarsmakten att genomföra. Politisk styrning kan vara svår ur ett förvaltningsperspektiv. Antingen är den för diffus eller för detaljerad. I Hemvärnets fall är den i min mening ganska rimlig. Några exempel:
"Personalen i de nationella skyddsstyrkorna ska därför ha tjänstgöringsskyldighet även utan beslut om hemvärnsberedskap eller höjd beredskap. På detta sätt kommer det att finnas hemvärnsförband tillgängliga för militära och civila insatser även i fred."
"De nationella skyddsstyrkorna ska ha hög beredskap och uthållighet samt kunna verka med huvuddelen inom ett dygn samt med mindre delar inom några timmar."
Ett användbart försvar, prop: 2008/09:140
Riksdagen uttrycker i propositionen en klar vilja att insatsförbanden i Hemvärnet ska kunna användas till såväl militära som civila uppgifter i fredstid, krav på tjänstgöringsskyldighet för den enskilde hemvärnssoldaten skrivs uttryckligen. Detta är helt rätt väg att gå i min mening. Med krav på tjänstgöring ökar allvaret inom Hemvärnet och känslan att "leka krig" minskar. Samtidigt är det onödigt att ha 40 bataljoner med en beredskap på 24h som inte bör användas. Dessvärre visar vissa delar Försvarsmakten en ovilja att sätta detta krav på hemvärnssoldaterna, man är rädd att det skadar rekryteringen och att man inte kommer kunna fylla förbanden. Helt feltänkt!
Det tankesättet visar bara att man rekryterar fel personal idag, dvs personer som inte har en vilja att skarpt utföra sin uppgift. Processen med att ta fram ett nytt hemvärnsavtal är långt framskriden och beslut kommer fattas i höst. Vi kan bara hoppas att Försvarsmakten inte viker undan utan gör det som regeringen ålagt dem.
Det finns även skrivet (även om jag inte referensen nu, kommentera gärna om ni känner igen detta) att Hemvärnet ska rekrytera 250 RO till förbanden. 250 RO fördelat på 40 bataljoner blir i snitt 6,25 RO per bataljon, dvs alla bataljonschefer och kompanichefer. Min uppfattning är att staberna på bataljons- och kompaninivå i Hemvärnet förtjänar all kritik. Truppföring på den nivån lämpar sig inte för lekmän utan det krävs yrkesmän med utbildning lämplig uppgiften. Det är ofta på hemvärnsövningar som övningsledningen ger gott beröm till de enskilda soldaterna men staberna har sällan fungerat, något som inte bara förstör övningarna och minskar viljan att vara en del av Hemvärnet utan innebär en allvarlig brist i Hemvärnets förmåga att verka i större enheter än plutoner.
Regering och riksdag har en förvånansvärt klar bild av vad de vill ha av Hemvärnet, första steget för Försvarsmakten borde då också vara att förverkliga den bilden. Inte dra sig undan och undvika obehagliga beslut. Detta är första inlägget om hemvärnet, det kommer flera.
Min bestämda uppfattning är att Hemvärnet är avgörande för Sveriges förmåga att hävda svensk territorium i markarenan. Mycket, för att inte säg all, incidentberedskap i fredstid ligger hos flygvapnet och marinen men i en sådan trögrörlig verksamhet som försvaret måste Försvarsmakten ta höjd för ett relativt snabbt förändrat omvärldsläge där även markarenan kan bli aktuell. Då väger Hemvärnets 40 bataljoner tungt jämfört med de 8 manöverbataljoner som insatsförsvaret består av (dvs när förbanden är fyllda någon gång mellan 2018-2022). Dessutom är insatsförsvaret upplåsta i internationella åtaganden så som NBG och enskilda insatser. T.ex så nämns det i Försvarsmaktens "Europadokument 2011" att NBG innebär en allvarlig brist i det nationella försvaret i händelse av att NBG faktiskt måste användas.
Hur kan då Försvarsmakten höja förmågan hos hemvärnsförbanden? Ett bra första steg är att faktiskt göra det som regering och riksdag ålagt Försvarsmakten att genomföra. Politisk styrning kan vara svår ur ett förvaltningsperspektiv. Antingen är den för diffus eller för detaljerad. I Hemvärnets fall är den i min mening ganska rimlig. Några exempel:
"Personalen i de nationella skyddsstyrkorna ska därför ha tjänstgöringsskyldighet även utan beslut om hemvärnsberedskap eller höjd beredskap. På detta sätt kommer det att finnas hemvärnsförband tillgängliga för militära och civila insatser även i fred."
"De nationella skyddsstyrkorna ska ha hög beredskap och uthållighet samt kunna verka med huvuddelen inom ett dygn samt med mindre delar inom några timmar."
Ett användbart försvar, prop: 2008/09:140
Riksdagen uttrycker i propositionen en klar vilja att insatsförbanden i Hemvärnet ska kunna användas till såväl militära som civila uppgifter i fredstid, krav på tjänstgöringsskyldighet för den enskilde hemvärnssoldaten skrivs uttryckligen. Detta är helt rätt väg att gå i min mening. Med krav på tjänstgöring ökar allvaret inom Hemvärnet och känslan att "leka krig" minskar. Samtidigt är det onödigt att ha 40 bataljoner med en beredskap på 24h som inte bör användas. Dessvärre visar vissa delar Försvarsmakten en ovilja att sätta detta krav på hemvärnssoldaterna, man är rädd att det skadar rekryteringen och att man inte kommer kunna fylla förbanden. Helt feltänkt!
Det tankesättet visar bara att man rekryterar fel personal idag, dvs personer som inte har en vilja att skarpt utföra sin uppgift. Processen med att ta fram ett nytt hemvärnsavtal är långt framskriden och beslut kommer fattas i höst. Vi kan bara hoppas att Försvarsmakten inte viker undan utan gör det som regeringen ålagt dem.
Det finns även skrivet (även om jag inte referensen nu, kommentera gärna om ni känner igen detta) att Hemvärnet ska rekrytera 250 RO till förbanden. 250 RO fördelat på 40 bataljoner blir i snitt 6,25 RO per bataljon, dvs alla bataljonschefer och kompanichefer. Min uppfattning är att staberna på bataljons- och kompaninivå i Hemvärnet förtjänar all kritik. Truppföring på den nivån lämpar sig inte för lekmän utan det krävs yrkesmän med utbildning lämplig uppgiften. Det är ofta på hemvärnsövningar som övningsledningen ger gott beröm till de enskilda soldaterna men staberna har sällan fungerat, något som inte bara förstör övningarna och minskar viljan att vara en del av Hemvärnet utan innebär en allvarlig brist i Hemvärnets förmåga att verka i större enheter än plutoner.
Regering och riksdag har en förvånansvärt klar bild av vad de vill ha av Hemvärnet, första steget för Försvarsmakten borde då också vara att förverkliga den bilden. Inte dra sig undan och undvika obehagliga beslut. Detta är första inlägget om hemvärnet, det kommer flera.
fredag 15 juli 2011
Välkommen!
Den 29/9 blir kommer jag bli en del av det nya yrkesförsvaret med allt vad det innebär. Den här bloggen är främst tillägnad alla som undrar vad sjutton det är jag gör uppe i Boden, eller nere i Afghanistan för den delen. Bloggen kommer dels beröra hur det är att vara en soldat i dagens Försvarsmakt och dels fungera som ett medium för mina egna tankar och funderingar om den rådande försvarspolitiken i Sverige.
Varför behövs det ännu en försvarsblogg när det redan finns mycket duktiga skribenter (wiseman's wisdoms, chefsingenjören,för att nämna de två största. Det finns många fler.) För det första så är det nästan uteslutande yrkesofficerare som bloggar om försvarspolitik. Bra så men det är alltid intressant med olika perspektiv. De soldater som bloggar gör det nästan uteslutande från utlandet, lite finns sagt om hur tillvaron ser ut för en soldat hemma i Sverige.
För det andra tror jag mina varierande erfarenheter inom Försvarsmakten ger en ganska intressant bild av Försvarsmakten. Värnplikt på A9 Boden som pjäsgruppchef 2006-2007, hemvärnsman 2007-2011, HKV PROD FRIV under 2011 och om en månad, yrkessoldat på ett TACP i Boden.
Samtidigt har jag är ett stort samhällsintresse. Nästan klar politices kandidatutbildning vid Uppsala Universitet samt aktiv politiskt inom Liberala Studenter och Folkpartiet. Det jag hoppas på är att kombinera dessa olika perspektiv på Försvarsmakten och skapa en läsvärd blogg!
Valet av namn på bloggen kommer från ett internskämt vi har i Hemvärnet. Precis som "En annan del av Köping" visade funktionshindrades vardag i Köping är hemvärnet i dag en del av Försvarsmakten som inte är som alla andra...
Varför behövs det ännu en försvarsblogg när det redan finns mycket duktiga skribenter (wiseman's wisdoms, chefsingenjören,för att nämna de två största. Det finns många fler.) För det första så är det nästan uteslutande yrkesofficerare som bloggar om försvarspolitik. Bra så men det är alltid intressant med olika perspektiv. De soldater som bloggar gör det nästan uteslutande från utlandet, lite finns sagt om hur tillvaron ser ut för en soldat hemma i Sverige.
För det andra tror jag mina varierande erfarenheter inom Försvarsmakten ger en ganska intressant bild av Försvarsmakten. Värnplikt på A9 Boden som pjäsgruppchef 2006-2007, hemvärnsman 2007-2011, HKV PROD FRIV under 2011 och om en månad, yrkessoldat på ett TACP i Boden.
Samtidigt har jag är ett stort samhällsintresse. Nästan klar politices kandidatutbildning vid Uppsala Universitet samt aktiv politiskt inom Liberala Studenter och Folkpartiet. Det jag hoppas på är att kombinera dessa olika perspektiv på Försvarsmakten och skapa en läsvärd blogg!
Valet av namn på bloggen kommer från ett internskämt vi har i Hemvärnet. Precis som "En annan del av Köping" visade funktionshindrades vardag i Köping är hemvärnet i dag en del av Försvarsmakten som inte är som alla andra...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)