Nu är Försvarsmaktens nya bloggportal lanserad och En annan del av Försvarsmakten flyttar givetvis dit. Som jag tidigare kommenterat tycker jag den nya portalen är ett utmärkt av InfoS för att stimulera den försvarspolitiska debatten.
Den nya adressen blir således http://blogg.forsvarsmakten.se/enannandelavforsvarsmakten/
tisdag 13 september 2011
söndag 4 september 2011
Vekhet som lämnar kroppen
Min kropp kan inte tycka om mig efter allt den har behövt gå igenom denna vecka. Sådan här träningsverk och så ömmande skavsår var det länge sedan jag hade. Men det är väl bara att gilla läget och inse att man måste vara masochist för att vara soldat. Det har med andra ord varit en riktig rivstart på anställningen.
Under början av veckan fick vi en introduktion av vad TACP innebär, dvs hur man agerar taktiskt, se på mallar, höra radio prat mellan TACP och flyg och sist men inte minst, se en skarp övning med JAS 39 Gripen. Några av befälen var tvungna att agera som FAC (Forward Air Controller) för att ha kvar sina förordnanden. Tack vare detta så var det låg inflygning som gällde vilket betyder att planet kommer in på riktigt låg höjd och i vårt fall verkar med automatkanonen. Det var en grymt häftig känsla att sitta och lyssna på radion medan flygplanet cirkulerade över våra huvuden för att sedan komma in snett bakom oss och avfyra sin automatkanon. Insikten att det är det här vi som soldater ska hjälpa till och göra gjorde i alla fall mig inte så lite upprymd. Tyvärr så kommer jag personligen inte delta eldledarutbildningen under hösten då jag har andra mer grundläggande utbildningar att gå först, dvs olika vapenutbildningar etc.
Övriga dagar spenderades med skarpa stridsskjutningar. De genomfördes väldigt annorlunda än vad jag är van vid. Under värnplikten hade vi inte ens skarpa stridsskjutningar och i Hemvärnet har dessa varit väldigt uppstyrda med exakta direktiv om hur man ska springa, när man ska skjuta osv. Det är inte så att man tog lättare på säkerheten här, men vi som soldater fick ett mycket större ansvar för säkerheten. Vi förväntades ha stenkoll på farlig riktning, bara skjuta mot upptäckta mål osv. Tankesättet bakom är att om vi inte kan agera på ett säkert sätt här, utan en massa direktiv och regler, så kan vi inte göra det i Afghanistan heller. Vad som är intressant ur ett personligt perspektiv är att jag kände att mitt agerande inte skilde sig särskilt mycket från när vi övat löst. Med andra ord: Tränar man rätt från början behöver man inte lära om när förutsättningarna ändras och det har jag att tacka Hemvärnet för.
På fredagen var det orienteringstävling där våra befäl varit så vänliga att anmäla oss i den uniformerade klassen, dvs i stridsutrustning. Dock utan vapen av förklarliga skäl. Ville man ta alla kontroller, vilket man så klart vill, så var banan i alla fall över 7 km lång vilket var rejält slitigt för kroppen då man fick springa längst med sandiga stridsfordonsstråk. Jag har aldrig spytt av träning men då var det jä**ar i mig ganska nära.
Veckan avslutades med en höstmiddag för samtliga anställda vid A9 under lördagen. Det var en mycket trevlig tillställning med mycket god mat som också regementschefen varit vänlig nog att bjuda alla nyanställda soldater på. Jag tror det är viktigt att det skapas tillfällen för sådana sociala evenemang där soldater och befäl kan samtala under mer avslappnade förhållanden. En annan viktig aspekt är också kontakten mellan kompanierna. Vi är till exempel en väldigt lite pluton för tillfället då många är antingen utomlands eller på missionsutbildning och därför känns det värdefullt att man får träffa och tala med soldater från andra delar av A9.
Nästa vecka består av mycket kvällstjänst och jag är mycket osäker om jag kommer ha tillgång till dator så nästa inlägg kan komma att komma först nästa helg.
Under början av veckan fick vi en introduktion av vad TACP innebär, dvs hur man agerar taktiskt, se på mallar, höra radio prat mellan TACP och flyg och sist men inte minst, se en skarp övning med JAS 39 Gripen. Några av befälen var tvungna att agera som FAC (Forward Air Controller) för att ha kvar sina förordnanden. Tack vare detta så var det låg inflygning som gällde vilket betyder att planet kommer in på riktigt låg höjd och i vårt fall verkar med automatkanonen. Det var en grymt häftig känsla att sitta och lyssna på radion medan flygplanet cirkulerade över våra huvuden för att sedan komma in snett bakom oss och avfyra sin automatkanon. Insikten att det är det här vi som soldater ska hjälpa till och göra gjorde i alla fall mig inte så lite upprymd. Tyvärr så kommer jag personligen inte delta eldledarutbildningen under hösten då jag har andra mer grundläggande utbildningar att gå först, dvs olika vapenutbildningar etc.
Övriga dagar spenderades med skarpa stridsskjutningar. De genomfördes väldigt annorlunda än vad jag är van vid. Under värnplikten hade vi inte ens skarpa stridsskjutningar och i Hemvärnet har dessa varit väldigt uppstyrda med exakta direktiv om hur man ska springa, när man ska skjuta osv. Det är inte så att man tog lättare på säkerheten här, men vi som soldater fick ett mycket större ansvar för säkerheten. Vi förväntades ha stenkoll på farlig riktning, bara skjuta mot upptäckta mål osv. Tankesättet bakom är att om vi inte kan agera på ett säkert sätt här, utan en massa direktiv och regler, så kan vi inte göra det i Afghanistan heller. Vad som är intressant ur ett personligt perspektiv är att jag kände att mitt agerande inte skilde sig särskilt mycket från när vi övat löst. Med andra ord: Tränar man rätt från början behöver man inte lära om när förutsättningarna ändras och det har jag att tacka Hemvärnet för.
På fredagen var det orienteringstävling där våra befäl varit så vänliga att anmäla oss i den uniformerade klassen, dvs i stridsutrustning. Dock utan vapen av förklarliga skäl. Ville man ta alla kontroller, vilket man så klart vill, så var banan i alla fall över 7 km lång vilket var rejält slitigt för kroppen då man fick springa längst med sandiga stridsfordonsstråk. Jag har aldrig spytt av träning men då var det jä**ar i mig ganska nära.
Veckan avslutades med en höstmiddag för samtliga anställda vid A9 under lördagen. Det var en mycket trevlig tillställning med mycket god mat som också regementschefen varit vänlig nog att bjuda alla nyanställda soldater på. Jag tror det är viktigt att det skapas tillfällen för sådana sociala evenemang där soldater och befäl kan samtala under mer avslappnade förhållanden. En annan viktig aspekt är också kontakten mellan kompanierna. Vi är till exempel en väldigt lite pluton för tillfället då många är antingen utomlands eller på missionsutbildning och därför känns det värdefullt att man får träffa och tala med soldater från andra delar av A9.
Nästa vecka består av mycket kvällstjänst och jag är mycket osäker om jag kommer ha tillgång till dator så nästa inlägg kan komma att komma först nästa helg.
torsdag 1 september 2011
Gästinlägg: Första veckan om specialistofficer
Man möts redan på Arlanda av blickar i väntrummet till gaten som skall ta mig ner till Ronneby inför kursstarten av Specialistofficer. ”Är det där en framtida kollega?” Man ser ungefär jämngamla personer som tittar lite fundersamt på en och tänker ” Ska jag spendera ett och ett halvt år med han/hon?”. Vet givetvis inte vad de tänker, men vill tro att de tänker samma sak som jag. Man vet definitivt någon timme senare när alla nya kadetter sitter på trappan till Amiralitetskyrkan och väntar på att skolchefen för SSS skall komma och möta oss för vår första avlämning som kadetter. Medan vi satt där och väntade började ett dovt ljud slungas mellan byggnaderna på kaserngården och två helikopter 15 flög över oss i tät formation. Det var då det slog mig, ”Jag är i Karlskrona för att bli officer”.
Fick ett samtal i slutet på året 2010 från en Fartygchef i Karlskrona som undrade om jag inte ville komma ner och arbeta för han som sjöman? Jag hade skickat in en ansökan gällande detta tidigare på året efter det berömda regeringsbeslutet. Beskedet kom dock väldigt oväntat men min glädje blev på intet sätt lidande. Två veckor efter att jag skickade mitt CV till denna framtida chef hade jag fortfarande inte hört något. Efter lite letande i telefonlistan ringdes kaptenen upp och fick till svar att jag var överkvalificerad för tjänsten han erbjudit mig och hade istället rekommenderat mig till SOU11 som vi hade diskuterat i telefonsamtalet.
Allt hade hänt så fort efter att beskedet ramlade in via e-mail i juli 2011. Säga upp sig från jobbet, hyra ut och tömma lägenheten i Uppsala, fixa pass och sjukförsäkringskort, toppa konditionen, skriva förberedande inlämningsuppgifter, se till så hemvärnet vet om att jag inte kommer på övningarna och mitt i alltihop lyckas ha någon som helst tillstymmelse till socialt liv. En månad hade jag på mig att avsluta mitt liv i Uppsala och flytta ner till Karlskrona.
Nu stod vi inför en örlogskapten och blev välkomnade till utbildningen SOU11/12. Jag var fortfarande snurrig efter insikten om att dagen faktiskt kommit. I filmsalen på Trolle satt vi 40 stycken förväntansfulla framtida 1:e sergeanter och undrade vad fasen vi gett oss in på. Organisationsstrukturerna avlöste varandra i PowerPoint presentationen och informationskorvstoppningen var total. Många av dessa 40 purfärska kadetter var sedan tidigare anställda sjömän och soldater från lite alla möjliga ställen; u-båtsflottiljen, P4, 4:e Sjöstrid, armén och en handfull tidigare civila som mig själv. Civil med situationstecken skulle jag vilja påstå då min tid i Upplands Insatskompani & Underrättelsekompani föranledde mitt intåg i Försvarsmakten igen.
Det första som slog mig var den i överlag väldigt organiserade kursstart som jag fann mig själv i. Det var inte samma Försvarsmakt som jag lämnade 5 år tidigare. Kanske en orättvis bedömning då jag tjänstgjorde mitt under en massiv omorganisation 2005. Men intrycket blev dock överraskande positivt. Bara att man tar en hel vecka för att iordningställa kadetterna inför kursstart är ett stort steg framåt. Inte som det blev under min värnplikt då jag fick gå civilklädd i tre dagar och genomföra exercis då man glömt boka tid på förrådet. Vi fick lägenhet, utrustning, datorer, busskort, genomgångar av nästan samtliga kursupplägg, möta representanter från våra framtida förband, läkarbesök, medarbetarsamtal, hemresor ordnade för 3 veckor framöver och gå förarbevisutbildning allt inom 4 dagar. Helt utan kvällstjänst och bli behandlad som kollega, vilket i mina ögon är smått fantastiskt.
Jag ser med stor entusiasm fram emot att få genomgå denna utbildning helt i Försvarsmakten regi och betvivlar inte för en sekund att jag har en fantastisk arbetsplats att gå till i början på 2013 när kadettvinklarna är borta, och stå framför en korvett som signalspaningsbefäl.
- Kadett 112 Ludwig Naess
Fick ett samtal i slutet på året 2010 från en Fartygchef i Karlskrona som undrade om jag inte ville komma ner och arbeta för han som sjöman? Jag hade skickat in en ansökan gällande detta tidigare på året efter det berömda regeringsbeslutet. Beskedet kom dock väldigt oväntat men min glädje blev på intet sätt lidande. Två veckor efter att jag skickade mitt CV till denna framtida chef hade jag fortfarande inte hört något. Efter lite letande i telefonlistan ringdes kaptenen upp och fick till svar att jag var överkvalificerad för tjänsten han erbjudit mig och hade istället rekommenderat mig till SOU11 som vi hade diskuterat i telefonsamtalet.
Allt hade hänt så fort efter att beskedet ramlade in via e-mail i juli 2011. Säga upp sig från jobbet, hyra ut och tömma lägenheten i Uppsala, fixa pass och sjukförsäkringskort, toppa konditionen, skriva förberedande inlämningsuppgifter, se till så hemvärnet vet om att jag inte kommer på övningarna och mitt i alltihop lyckas ha någon som helst tillstymmelse till socialt liv. En månad hade jag på mig att avsluta mitt liv i Uppsala och flytta ner till Karlskrona.
Nu stod vi inför en örlogskapten och blev välkomnade till utbildningen SOU11/12. Jag var fortfarande snurrig efter insikten om att dagen faktiskt kommit. I filmsalen på Trolle satt vi 40 stycken förväntansfulla framtida 1:e sergeanter och undrade vad fasen vi gett oss in på. Organisationsstrukturerna avlöste varandra i PowerPoint presentationen och informationskorvstoppningen var total. Många av dessa 40 purfärska kadetter var sedan tidigare anställda sjömän och soldater från lite alla möjliga ställen; u-båtsflottiljen, P4, 4:e Sjöstrid, armén och en handfull tidigare civila som mig själv. Civil med situationstecken skulle jag vilja påstå då min tid i Upplands Insatskompani & Underrättelsekompani föranledde mitt intåg i Försvarsmakten igen.
Det första som slog mig var den i överlag väldigt organiserade kursstart som jag fann mig själv i. Det var inte samma Försvarsmakt som jag lämnade 5 år tidigare. Kanske en orättvis bedömning då jag tjänstgjorde mitt under en massiv omorganisation 2005. Men intrycket blev dock överraskande positivt. Bara att man tar en hel vecka för att iordningställa kadetterna inför kursstart är ett stort steg framåt. Inte som det blev under min värnplikt då jag fick gå civilklädd i tre dagar och genomföra exercis då man glömt boka tid på förrådet. Vi fick lägenhet, utrustning, datorer, busskort, genomgångar av nästan samtliga kursupplägg, möta representanter från våra framtida förband, läkarbesök, medarbetarsamtal, hemresor ordnade för 3 veckor framöver och gå förarbevisutbildning allt inom 4 dagar. Helt utan kvällstjänst och bli behandlad som kollega, vilket i mina ögon är smått fantastiskt.
Jag ser med stor entusiasm fram emot att få genomgå denna utbildning helt i Försvarsmakten regi och betvivlar inte för en sekund att jag har en fantastisk arbetsplats att gå till i början på 2013 när kadettvinklarna är borta, och stå framför en korvett som signalspaningsbefäl.
- Kadett 112 Ludwig Naess
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)