Vekhet som lämnar kroppen

Min kropp kan inte tycka om mig efter allt den har behövt gå igenom denna vecka. Sådan här träningsverk och så ömmande skavsår var det länge sedan jag hade. Men det är väl bara att gilla läget och inse att man måste vara masochist för att vara soldat. Det har med andra ord varit en riktig rivstart på anställningen.

Under början av veckan fick vi en introduktion av vad TACP innebär, dvs hur man agerar taktiskt, se på mallar, höra radio prat mellan TACP och flyg och sist men inte minst, se en skarp övning med JAS 39 Gripen. Några av befälen var tvungna att agera som FAC (Forward Air Controller) för att ha kvar sina förordnanden. Tack vare detta så var det låg inflygning som gällde vilket betyder att planet kommer in på riktigt låg höjd och i vårt fall verkar med automatkanonen. Det var en grymt häftig känsla att sitta och lyssna på radion medan flygplanet cirkulerade över våra huvuden för att sedan komma in snett bakom oss och avfyra sin automatkanon. Insikten att det är det här vi som soldater ska hjälpa till och göra gjorde i alla fall mig inte så lite upprymd. Tyvärr så kommer jag personligen inte delta eldledarutbildningen under hösten då jag har andra mer grundläggande utbildningar att gå först, dvs olika vapenutbildningar etc.

Övriga dagar spenderades med skarpa stridsskjutningar. De genomfördes väldigt annorlunda än vad jag är van vid. Under värnplikten hade vi inte ens skarpa stridsskjutningar och i Hemvärnet har dessa varit väldigt uppstyrda med exakta direktiv om hur man ska springa, när man ska skjuta osv. Det är inte så att man tog lättare på säkerheten här, men vi som soldater fick ett mycket större ansvar för säkerheten. Vi förväntades ha stenkoll på farlig riktning, bara skjuta mot upptäckta mål osv. Tankesättet bakom är att om vi inte kan agera på ett säkert sätt här, utan en massa direktiv och regler, så kan vi inte göra det i Afghanistan heller. Vad som är intressant ur ett personligt perspektiv är att jag kände att mitt agerande inte skilde sig särskilt mycket från när vi övat löst. Med andra ord: Tränar man rätt från början behöver man inte lära om när förutsättningarna ändras och det har jag att tacka Hemvärnet för.

På fredagen var det orienteringstävling där våra befäl varit så vänliga att anmäla oss i den uniformerade klassen, dvs i stridsutrustning. Dock utan vapen av förklarliga skäl. Ville man ta alla kontroller, vilket man så klart vill, så var banan i alla fall över 7 km lång vilket var rejält slitigt för kroppen då man fick springa längst med sandiga stridsfordonsstråk. Jag har aldrig spytt av träning men då var det jä**ar i mig ganska nära.

Veckan avslutades med en höstmiddag för samtliga anställda vid A9 under lördagen. Det var en mycket trevlig tillställning med mycket god mat som också regementschefen varit vänlig nog att bjuda alla nyanställda soldater på. Jag tror det är viktigt att det skapas tillfällen för sådana sociala evenemang där soldater och befäl kan samtala under mer avslappnade förhållanden. En annan viktig aspekt är också kontakten mellan kompanierna. Vi är till exempel en väldigt lite pluton för tillfället då många är antingen utomlands eller på missionsutbildning och därför känns det värdefullt att man får träffa och tala med soldater från andra delar av A9.

Nästa vecka består av mycket kvällstjänst och jag är mycket osäker om jag kommer ha tillgång till dator så nästa inlägg kan komma att komma först nästa helg.