Nu är Försvarsmaktens nya bloggportal lanserad och En annan del av Försvarsmakten flyttar givetvis dit. Som jag tidigare kommenterat tycker jag den nya portalen är ett utmärkt av InfoS för att stimulera den försvarspolitiska debatten.
Den nya adressen blir således http://blogg.forsvarsmakten.se/enannandelavforsvarsmakten/
tisdag 13 september 2011
söndag 4 september 2011
Vekhet som lämnar kroppen
Min kropp kan inte tycka om mig efter allt den har behövt gå igenom denna vecka. Sådan här träningsverk och så ömmande skavsår var det länge sedan jag hade. Men det är väl bara att gilla läget och inse att man måste vara masochist för att vara soldat. Det har med andra ord varit en riktig rivstart på anställningen.
Under början av veckan fick vi en introduktion av vad TACP innebär, dvs hur man agerar taktiskt, se på mallar, höra radio prat mellan TACP och flyg och sist men inte minst, se en skarp övning med JAS 39 Gripen. Några av befälen var tvungna att agera som FAC (Forward Air Controller) för att ha kvar sina förordnanden. Tack vare detta så var det låg inflygning som gällde vilket betyder att planet kommer in på riktigt låg höjd och i vårt fall verkar med automatkanonen. Det var en grymt häftig känsla att sitta och lyssna på radion medan flygplanet cirkulerade över våra huvuden för att sedan komma in snett bakom oss och avfyra sin automatkanon. Insikten att det är det här vi som soldater ska hjälpa till och göra gjorde i alla fall mig inte så lite upprymd. Tyvärr så kommer jag personligen inte delta eldledarutbildningen under hösten då jag har andra mer grundläggande utbildningar att gå först, dvs olika vapenutbildningar etc.
Övriga dagar spenderades med skarpa stridsskjutningar. De genomfördes väldigt annorlunda än vad jag är van vid. Under värnplikten hade vi inte ens skarpa stridsskjutningar och i Hemvärnet har dessa varit väldigt uppstyrda med exakta direktiv om hur man ska springa, när man ska skjuta osv. Det är inte så att man tog lättare på säkerheten här, men vi som soldater fick ett mycket större ansvar för säkerheten. Vi förväntades ha stenkoll på farlig riktning, bara skjuta mot upptäckta mål osv. Tankesättet bakom är att om vi inte kan agera på ett säkert sätt här, utan en massa direktiv och regler, så kan vi inte göra det i Afghanistan heller. Vad som är intressant ur ett personligt perspektiv är att jag kände att mitt agerande inte skilde sig särskilt mycket från när vi övat löst. Med andra ord: Tränar man rätt från början behöver man inte lära om när förutsättningarna ändras och det har jag att tacka Hemvärnet för.
På fredagen var det orienteringstävling där våra befäl varit så vänliga att anmäla oss i den uniformerade klassen, dvs i stridsutrustning. Dock utan vapen av förklarliga skäl. Ville man ta alla kontroller, vilket man så klart vill, så var banan i alla fall över 7 km lång vilket var rejält slitigt för kroppen då man fick springa längst med sandiga stridsfordonsstråk. Jag har aldrig spytt av träning men då var det jä**ar i mig ganska nära.
Veckan avslutades med en höstmiddag för samtliga anställda vid A9 under lördagen. Det var en mycket trevlig tillställning med mycket god mat som också regementschefen varit vänlig nog att bjuda alla nyanställda soldater på. Jag tror det är viktigt att det skapas tillfällen för sådana sociala evenemang där soldater och befäl kan samtala under mer avslappnade förhållanden. En annan viktig aspekt är också kontakten mellan kompanierna. Vi är till exempel en väldigt lite pluton för tillfället då många är antingen utomlands eller på missionsutbildning och därför känns det värdefullt att man får träffa och tala med soldater från andra delar av A9.
Nästa vecka består av mycket kvällstjänst och jag är mycket osäker om jag kommer ha tillgång till dator så nästa inlägg kan komma att komma först nästa helg.
Under början av veckan fick vi en introduktion av vad TACP innebär, dvs hur man agerar taktiskt, se på mallar, höra radio prat mellan TACP och flyg och sist men inte minst, se en skarp övning med JAS 39 Gripen. Några av befälen var tvungna att agera som FAC (Forward Air Controller) för att ha kvar sina förordnanden. Tack vare detta så var det låg inflygning som gällde vilket betyder att planet kommer in på riktigt låg höjd och i vårt fall verkar med automatkanonen. Det var en grymt häftig känsla att sitta och lyssna på radion medan flygplanet cirkulerade över våra huvuden för att sedan komma in snett bakom oss och avfyra sin automatkanon. Insikten att det är det här vi som soldater ska hjälpa till och göra gjorde i alla fall mig inte så lite upprymd. Tyvärr så kommer jag personligen inte delta eldledarutbildningen under hösten då jag har andra mer grundläggande utbildningar att gå först, dvs olika vapenutbildningar etc.
Övriga dagar spenderades med skarpa stridsskjutningar. De genomfördes väldigt annorlunda än vad jag är van vid. Under värnplikten hade vi inte ens skarpa stridsskjutningar och i Hemvärnet har dessa varit väldigt uppstyrda med exakta direktiv om hur man ska springa, när man ska skjuta osv. Det är inte så att man tog lättare på säkerheten här, men vi som soldater fick ett mycket större ansvar för säkerheten. Vi förväntades ha stenkoll på farlig riktning, bara skjuta mot upptäckta mål osv. Tankesättet bakom är att om vi inte kan agera på ett säkert sätt här, utan en massa direktiv och regler, så kan vi inte göra det i Afghanistan heller. Vad som är intressant ur ett personligt perspektiv är att jag kände att mitt agerande inte skilde sig särskilt mycket från när vi övat löst. Med andra ord: Tränar man rätt från början behöver man inte lära om när förutsättningarna ändras och det har jag att tacka Hemvärnet för.
På fredagen var det orienteringstävling där våra befäl varit så vänliga att anmäla oss i den uniformerade klassen, dvs i stridsutrustning. Dock utan vapen av förklarliga skäl. Ville man ta alla kontroller, vilket man så klart vill, så var banan i alla fall över 7 km lång vilket var rejält slitigt för kroppen då man fick springa längst med sandiga stridsfordonsstråk. Jag har aldrig spytt av träning men då var det jä**ar i mig ganska nära.
Veckan avslutades med en höstmiddag för samtliga anställda vid A9 under lördagen. Det var en mycket trevlig tillställning med mycket god mat som också regementschefen varit vänlig nog att bjuda alla nyanställda soldater på. Jag tror det är viktigt att det skapas tillfällen för sådana sociala evenemang där soldater och befäl kan samtala under mer avslappnade förhållanden. En annan viktig aspekt är också kontakten mellan kompanierna. Vi är till exempel en väldigt lite pluton för tillfället då många är antingen utomlands eller på missionsutbildning och därför känns det värdefullt att man får träffa och tala med soldater från andra delar av A9.
Nästa vecka består av mycket kvällstjänst och jag är mycket osäker om jag kommer ha tillgång till dator så nästa inlägg kan komma att komma först nästa helg.
torsdag 1 september 2011
Gästinlägg: Första veckan om specialistofficer
Man möts redan på Arlanda av blickar i väntrummet till gaten som skall ta mig ner till Ronneby inför kursstarten av Specialistofficer. ”Är det där en framtida kollega?” Man ser ungefär jämngamla personer som tittar lite fundersamt på en och tänker ” Ska jag spendera ett och ett halvt år med han/hon?”. Vet givetvis inte vad de tänker, men vill tro att de tänker samma sak som jag. Man vet definitivt någon timme senare när alla nya kadetter sitter på trappan till Amiralitetskyrkan och väntar på att skolchefen för SSS skall komma och möta oss för vår första avlämning som kadetter. Medan vi satt där och väntade började ett dovt ljud slungas mellan byggnaderna på kaserngården och två helikopter 15 flög över oss i tät formation. Det var då det slog mig, ”Jag är i Karlskrona för att bli officer”.
Fick ett samtal i slutet på året 2010 från en Fartygchef i Karlskrona som undrade om jag inte ville komma ner och arbeta för han som sjöman? Jag hade skickat in en ansökan gällande detta tidigare på året efter det berömda regeringsbeslutet. Beskedet kom dock väldigt oväntat men min glädje blev på intet sätt lidande. Två veckor efter att jag skickade mitt CV till denna framtida chef hade jag fortfarande inte hört något. Efter lite letande i telefonlistan ringdes kaptenen upp och fick till svar att jag var överkvalificerad för tjänsten han erbjudit mig och hade istället rekommenderat mig till SOU11 som vi hade diskuterat i telefonsamtalet.
Allt hade hänt så fort efter att beskedet ramlade in via e-mail i juli 2011. Säga upp sig från jobbet, hyra ut och tömma lägenheten i Uppsala, fixa pass och sjukförsäkringskort, toppa konditionen, skriva förberedande inlämningsuppgifter, se till så hemvärnet vet om att jag inte kommer på övningarna och mitt i alltihop lyckas ha någon som helst tillstymmelse till socialt liv. En månad hade jag på mig att avsluta mitt liv i Uppsala och flytta ner till Karlskrona.
Nu stod vi inför en örlogskapten och blev välkomnade till utbildningen SOU11/12. Jag var fortfarande snurrig efter insikten om att dagen faktiskt kommit. I filmsalen på Trolle satt vi 40 stycken förväntansfulla framtida 1:e sergeanter och undrade vad fasen vi gett oss in på. Organisationsstrukturerna avlöste varandra i PowerPoint presentationen och informationskorvstoppningen var total. Många av dessa 40 purfärska kadetter var sedan tidigare anställda sjömän och soldater från lite alla möjliga ställen; u-båtsflottiljen, P4, 4:e Sjöstrid, armén och en handfull tidigare civila som mig själv. Civil med situationstecken skulle jag vilja påstå då min tid i Upplands Insatskompani & Underrättelsekompani föranledde mitt intåg i Försvarsmakten igen.
Det första som slog mig var den i överlag väldigt organiserade kursstart som jag fann mig själv i. Det var inte samma Försvarsmakt som jag lämnade 5 år tidigare. Kanske en orättvis bedömning då jag tjänstgjorde mitt under en massiv omorganisation 2005. Men intrycket blev dock överraskande positivt. Bara att man tar en hel vecka för att iordningställa kadetterna inför kursstart är ett stort steg framåt. Inte som det blev under min värnplikt då jag fick gå civilklädd i tre dagar och genomföra exercis då man glömt boka tid på förrådet. Vi fick lägenhet, utrustning, datorer, busskort, genomgångar av nästan samtliga kursupplägg, möta representanter från våra framtida förband, läkarbesök, medarbetarsamtal, hemresor ordnade för 3 veckor framöver och gå förarbevisutbildning allt inom 4 dagar. Helt utan kvällstjänst och bli behandlad som kollega, vilket i mina ögon är smått fantastiskt.
Jag ser med stor entusiasm fram emot att få genomgå denna utbildning helt i Försvarsmakten regi och betvivlar inte för en sekund att jag har en fantastisk arbetsplats att gå till i början på 2013 när kadettvinklarna är borta, och stå framför en korvett som signalspaningsbefäl.
- Kadett 112 Ludwig Naess
Fick ett samtal i slutet på året 2010 från en Fartygchef i Karlskrona som undrade om jag inte ville komma ner och arbeta för han som sjöman? Jag hade skickat in en ansökan gällande detta tidigare på året efter det berömda regeringsbeslutet. Beskedet kom dock väldigt oväntat men min glädje blev på intet sätt lidande. Två veckor efter att jag skickade mitt CV till denna framtida chef hade jag fortfarande inte hört något. Efter lite letande i telefonlistan ringdes kaptenen upp och fick till svar att jag var överkvalificerad för tjänsten han erbjudit mig och hade istället rekommenderat mig till SOU11 som vi hade diskuterat i telefonsamtalet.
Allt hade hänt så fort efter att beskedet ramlade in via e-mail i juli 2011. Säga upp sig från jobbet, hyra ut och tömma lägenheten i Uppsala, fixa pass och sjukförsäkringskort, toppa konditionen, skriva förberedande inlämningsuppgifter, se till så hemvärnet vet om att jag inte kommer på övningarna och mitt i alltihop lyckas ha någon som helst tillstymmelse till socialt liv. En månad hade jag på mig att avsluta mitt liv i Uppsala och flytta ner till Karlskrona.
Nu stod vi inför en örlogskapten och blev välkomnade till utbildningen SOU11/12. Jag var fortfarande snurrig efter insikten om att dagen faktiskt kommit. I filmsalen på Trolle satt vi 40 stycken förväntansfulla framtida 1:e sergeanter och undrade vad fasen vi gett oss in på. Organisationsstrukturerna avlöste varandra i PowerPoint presentationen och informationskorvstoppningen var total. Många av dessa 40 purfärska kadetter var sedan tidigare anställda sjömän och soldater från lite alla möjliga ställen; u-båtsflottiljen, P4, 4:e Sjöstrid, armén och en handfull tidigare civila som mig själv. Civil med situationstecken skulle jag vilja påstå då min tid i Upplands Insatskompani & Underrättelsekompani föranledde mitt intåg i Försvarsmakten igen.
Det första som slog mig var den i överlag väldigt organiserade kursstart som jag fann mig själv i. Det var inte samma Försvarsmakt som jag lämnade 5 år tidigare. Kanske en orättvis bedömning då jag tjänstgjorde mitt under en massiv omorganisation 2005. Men intrycket blev dock överraskande positivt. Bara att man tar en hel vecka för att iordningställa kadetterna inför kursstart är ett stort steg framåt. Inte som det blev under min värnplikt då jag fick gå civilklädd i tre dagar och genomföra exercis då man glömt boka tid på förrådet. Vi fick lägenhet, utrustning, datorer, busskort, genomgångar av nästan samtliga kursupplägg, möta representanter från våra framtida förband, läkarbesök, medarbetarsamtal, hemresor ordnade för 3 veckor framöver och gå förarbevisutbildning allt inom 4 dagar. Helt utan kvällstjänst och bli behandlad som kollega, vilket i mina ögon är smått fantastiskt.
Jag ser med stor entusiasm fram emot att få genomgå denna utbildning helt i Försvarsmakten regi och betvivlar inte för en sekund att jag har en fantastisk arbetsplats att gå till i början på 2013 när kadettvinklarna är borta, och stå framför en korvett som signalspaningsbefäl.
- Kadett 112 Ludwig Naess
tisdag 30 augusti 2011
Tillbaka!
Då så är jag tillbaka vid tangentbordet igen efter två veckors irrfärd! Andra arbetsdagen på e-pluton är till ända och jag acklimatiserat mig tillräckligt för att ta upp bloggandet igen. Början på en plan vad som kommer komma på bloggen har gjorts och nedan står det att läsa vad som kommer framöver:
* Två vänner till mig med olika bakgrund inom FM har skickat in varsitt gästinlägg som kommer publiceras här. Det ena är ett debattinlägg kring utbildningsgruppernas framtida placering inom FM, dvs huruvida det ska ligga under de regionala staberna eller under förbanden. Det andra är en första reflektion och återberättelse kring hur det är och hur det känns att påbörja specialistofficersprogrammet.
* Då responsen varit god i min mening fortsätter diskussionen kring Hemvärnet, bland annat om kravprofilen för hemvärnsmän.
* Givetvis kommer även inläggen om min egen anställning och min tid i Boden att komma löpande, och troligtvis andra reflektioner som rör svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Dessutom: Som tidigare skrivit på bl.a Chefsingenjören kommer FM lansera en gemensam blogg-site för medarbetare inom FM. Även jag har blivit uppringd av InfoS och fått frågan om jag vill att "En annan del av Försvarsmakten" ska ligga där. Det verkar som jag som bloggare kommer ha fullt självbestämmande över bloggen så länge den följer svensk lagstiftning (vilket jag ändå måste göra så ingen förändring med andra ord). Personligen tycker jag detta är ett utmärkt initiativ av FM! Det har ofta och länge klagats på att det förs för lite diskussion kring FM, försvarspolitik och säkerhetspolitik. Med den nya bloggportalen samlas mycket av den debatt som förs och möjligheterna till en bredare diskussion ökar. Att vara en del av detta är för mig självklart, goda initiativ ska välkomnas!
Vad är risken då? Ja, mycket av den debatt som förs kring portalen är att skribenterna kommer föras in i en och samma fålla och kritiska röster tystas. Det kanske finns en risk även om jag bedömer den som låg. Men OM det skulle bli så, vad skulle hindra mig att lämna portalen och återskapa bloggen här igen? Ingenting. Det enda som skulle ändras är att inläggen definitivt skulle bli argare och det vill varken jag eller FM.
* Två vänner till mig med olika bakgrund inom FM har skickat in varsitt gästinlägg som kommer publiceras här. Det ena är ett debattinlägg kring utbildningsgruppernas framtida placering inom FM, dvs huruvida det ska ligga under de regionala staberna eller under förbanden. Det andra är en första reflektion och återberättelse kring hur det är och hur det känns att påbörja specialistofficersprogrammet.
* Då responsen varit god i min mening fortsätter diskussionen kring Hemvärnet, bland annat om kravprofilen för hemvärnsmän.
* Givetvis kommer även inläggen om min egen anställning och min tid i Boden att komma löpande, och troligtvis andra reflektioner som rör svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Dessutom: Som tidigare skrivit på bl.a Chefsingenjören kommer FM lansera en gemensam blogg-site för medarbetare inom FM. Även jag har blivit uppringd av InfoS och fått frågan om jag vill att "En annan del av Försvarsmakten" ska ligga där. Det verkar som jag som bloggare kommer ha fullt självbestämmande över bloggen så länge den följer svensk lagstiftning (vilket jag ändå måste göra så ingen förändring med andra ord). Personligen tycker jag detta är ett utmärkt initiativ av FM! Det har ofta och länge klagats på att det förs för lite diskussion kring FM, försvarspolitik och säkerhetspolitik. Med den nya bloggportalen samlas mycket av den debatt som förs och möjligheterna till en bredare diskussion ökar. Att vara en del av detta är för mig självklart, goda initiativ ska välkomnas!
Vad är risken då? Ja, mycket av den debatt som förs kring portalen är att skribenterna kommer föras in i en och samma fålla och kritiska röster tystas. Det kanske finns en risk även om jag bedömer den som låg. Men OM det skulle bli så, vad skulle hindra mig att lämna portalen och återskapa bloggen här igen? Ingenting. Det enda som skulle ändras är att inläggen definitivt skulle bli argare och det vill varken jag eller FM.
torsdag 11 augusti 2011
Första veckan i den nya Försvarsmakten
Som jag nämnde i förra inlägget är jag på en en-veckas-turné till Boden just nu. På programmet har det stått lite obligatoriska "brusutbildningar", materielutlämning mm så att allt är klart när jag börjar på riktigt v135.
Det känns väldigt skönt att vara tillbaka i grönkläder igen och Boden är precis som jag lämnade det för 4 år sedan. Många goda minnen som återvänder och jag kände mig oväntat lycklig över att vara tillbaka. Vid muck sas det som så ofta: "Jag kommer aldrig komma tillbaka".
Första dagen började materielutlämningen, eller snarare materielkaoset. Det var oerhört mycket utrustning med tanke på alla nymodigheter som tillkommit, som t.ex m90 lätt och skalplagget. Att sedan tillhöra ett spaningsförband gjorde det inte lättare när det skulle hämtas ut vinter-vinter-kängor (de kallas nog vanligtvis jägarkänga men jag tycker mitt namn bättre symboliserar kängornas funktion) etc. Som ytterligare tyngd på bördan tilldelades ytterligare utrustning från plutonen som tyckte utrustningskorten var otillräckliga. Allt detta skulle in i ett vanligt logementskåp och gärna i någon form av ordning. Det gick tillslut även om en av 1:e sergeanterna kom och fråga: "Är du nere i materiel-stress-konen?" Svaret blev ja. Men hellre för mycket utrustning som man kan välja av vad man ska använda än för lite utrustning!
En intressant skillnad mot värnplikten är att varje pluton får ett logement som omklädningsrum. Varje soldat får ett skåp där han kan förvara sin materiel och det finns ett bord alla kan samlas kring. Det ger en känsla av att ha en riktig arbetsplats, dvs ett ställe man går till varje morgon och planerar inför dagen. Mycket smidigt. Detta omklädningsrum ligger också i en annan kasern än de logement där soldaterna kan få bo, detta för att skapa en känsla av att man inte bor och arbetar på samma plats.
Och den känslan behövs. Befälslaget är mycket noga med att en soldat inte ska behöva jobba mer än vad han är arbetstidsplanerad för. Har du inte hunnit sy uniformen? Okej, då får det vänta till en annan dag för nu är arbetstiden slut. Det kan tyckas konstigt att arbetsgivaren inte vill att soldaterna ska jobba "frivilligt", men jag tror det är helt avgörande att Försvarsmakten, i detta tidiga stadium med en yrkesarmé, sätter gränser och får oss som erfarade värnplikten att förstå att inget krävs av oss efter arbetstid. Om dagen avslutas med ett fys-pass så ges tid för dusch etc så att alla kan bli klara innan det är dags att åka hem. Det känns tryggt att befälen tar hänsyn till våra rättigheter i den här aspekten.
En andra reflektion jag gjort är den skiftande utbildningsnivån som finns inom plutonen. För tillfället består plutonen av: soldater som varit anställda varierande tid, nyanställda soldater med värnpliktsbakgrund (jag m.fl) samt nyanställda soldater direkt från GMU. Det får som effekt att det i princip behövs 3 separata planeringar för dessa tre soldatgrupper, något som skötts bra av det lilla jag sett hitintills. Detta borde på intet sätt vara en enskild företeelse utan borde bli vanligare och vanligare på detta flesta förband. Försvaret där alla ryckte in samtidigt och befälen planerade på årsbasis är borta. Nu krävs i princip enskilda utbildningsplaner för varje soldat och det kommer bil spännande att se hur Försvarsmakten kommer klara av denna uppgift.
För det tredje: Det känns väldigt skönt att kunna lämna positiva besked från min första tid från soldat nivå inom den nya Försvarsmakten. Det finns mycket att kritisera inom försvarspolitiken och de strategiska besluten men på marken fungerar det än så länge bra.
Det känns väldigt skönt att vara tillbaka i grönkläder igen och Boden är precis som jag lämnade det för 4 år sedan. Många goda minnen som återvänder och jag kände mig oväntat lycklig över att vara tillbaka. Vid muck sas det som så ofta: "Jag kommer aldrig komma tillbaka".
Första dagen började materielutlämningen, eller snarare materielkaoset. Det var oerhört mycket utrustning med tanke på alla nymodigheter som tillkommit, som t.ex m90 lätt och skalplagget. Att sedan tillhöra ett spaningsförband gjorde det inte lättare när det skulle hämtas ut vinter-vinter-kängor (de kallas nog vanligtvis jägarkänga men jag tycker mitt namn bättre symboliserar kängornas funktion) etc. Som ytterligare tyngd på bördan tilldelades ytterligare utrustning från plutonen som tyckte utrustningskorten var otillräckliga. Allt detta skulle in i ett vanligt logementskåp och gärna i någon form av ordning. Det gick tillslut även om en av 1:e sergeanterna kom och fråga: "Är du nere i materiel-stress-konen?" Svaret blev ja. Men hellre för mycket utrustning som man kan välja av vad man ska använda än för lite utrustning!
En intressant skillnad mot värnplikten är att varje pluton får ett logement som omklädningsrum. Varje soldat får ett skåp där han kan förvara sin materiel och det finns ett bord alla kan samlas kring. Det ger en känsla av att ha en riktig arbetsplats, dvs ett ställe man går till varje morgon och planerar inför dagen. Mycket smidigt. Detta omklädningsrum ligger också i en annan kasern än de logement där soldaterna kan få bo, detta för att skapa en känsla av att man inte bor och arbetar på samma plats.
Och den känslan behövs. Befälslaget är mycket noga med att en soldat inte ska behöva jobba mer än vad han är arbetstidsplanerad för. Har du inte hunnit sy uniformen? Okej, då får det vänta till en annan dag för nu är arbetstiden slut. Det kan tyckas konstigt att arbetsgivaren inte vill att soldaterna ska jobba "frivilligt", men jag tror det är helt avgörande att Försvarsmakten, i detta tidiga stadium med en yrkesarmé, sätter gränser och får oss som erfarade värnplikten att förstå att inget krävs av oss efter arbetstid. Om dagen avslutas med ett fys-pass så ges tid för dusch etc så att alla kan bli klara innan det är dags att åka hem. Det känns tryggt att befälen tar hänsyn till våra rättigheter i den här aspekten.
En andra reflektion jag gjort är den skiftande utbildningsnivån som finns inom plutonen. För tillfället består plutonen av: soldater som varit anställda varierande tid, nyanställda soldater med värnpliktsbakgrund (jag m.fl) samt nyanställda soldater direkt från GMU. Det får som effekt att det i princip behövs 3 separata planeringar för dessa tre soldatgrupper, något som skötts bra av det lilla jag sett hitintills. Detta borde på intet sätt vara en enskild företeelse utan borde bli vanligare och vanligare på detta flesta förband. Försvaret där alla ryckte in samtidigt och befälen planerade på årsbasis är borta. Nu krävs i princip enskilda utbildningsplaner för varje soldat och det kommer bil spännande att se hur Försvarsmakten kommer klara av denna uppgift.
För det tredje: Det känns väldigt skönt att kunna lämna positiva besked från min första tid från soldat nivå inom den nya Försvarsmakten. Det finns mycket att kritisera inom försvarspolitiken och de strategiska besluten men på marken fungerar det än så länge bra.
lördag 6 augusti 2011
Fullt upp!
Bloggen kommer gå ner i antal inlägg nu en kort period framöver. Anledningen till detta är att jag helt enkelt inte har tid, eller rättare sagt måste prioritera annat. En vän till mig sa: "Det finns inget som heter ont om tid, alla människor har 24 timmar om dygnet. Att inte ha tid med något innebär att man prioriterar annat framför."
Egentligen var det tänkt att jag skulle börjat i Boden i början av augusti. Problemet ligger i att min tjänst på HKV sträcker sig fram till september. Lösningen blev en kompromiss där jag fortsätter på HKV men ska upp till Boden den veckan som kommer nu för lite diverse utbildningar som jag inte får missa. Sedan följer en vecka till på HKV och sen ett par dagar i Sollefteå för begravning och ett par dagars välbehövlig semester med flickvännen.
Mitt i allt detta måste jag flytta ur lägenheten med allt vad det innebär. Så jag måste tyvärr prioritera ner bloggen lite framöver men hoppas att de som läser och uppskattar bloggen håller ett vakande öga för när "En annan del av Försvarsmakten" tar fart igen.
Något som är uppmuntrande är att det verkar uppstå en diskussion om inläggen, särskilt de som behandlar hemvärnet. Det verkar finns ett diskussions-underskott kring hemvärnet, många åsikter och tankar som inte får komma upp till ytan. Glädjande att detta forum kan kanalisera alla dessa idéer. Vi får bara hoppas att det är någon på FÖ eller RiksHv som också läser.
Egentligen var det tänkt att jag skulle börjat i Boden i början av augusti. Problemet ligger i att min tjänst på HKV sträcker sig fram till september. Lösningen blev en kompromiss där jag fortsätter på HKV men ska upp till Boden den veckan som kommer nu för lite diverse utbildningar som jag inte får missa. Sedan följer en vecka till på HKV och sen ett par dagar i Sollefteå för begravning och ett par dagars välbehövlig semester med flickvännen.
Mitt i allt detta måste jag flytta ur lägenheten med allt vad det innebär. Så jag måste tyvärr prioritera ner bloggen lite framöver men hoppas att de som läser och uppskattar bloggen håller ett vakande öga för när "En annan del av Försvarsmakten" tar fart igen.
Något som är uppmuntrande är att det verkar uppstå en diskussion om inläggen, särskilt de som behandlar hemvärnet. Det verkar finns ett diskussions-underskott kring hemvärnet, många åsikter och tankar som inte får komma upp till ytan. Glädjande att detta forum kan kanalisera alla dessa idéer. Vi får bara hoppas att det är någon på FÖ eller RiksHv som också läser.
tisdag 2 augusti 2011
Stockholm Pride
Idag invigs Stockholms Pride-festival på riktigt och Försvarsmakten medverkar givetvis. Jag var själv där nere några timmar under dagen å jobbets vägnar då en stor del av personalen på plats är frivilliga.
Det samlade omdömet från de som varit med tidigare år var att Försvarsmaktens deltagande i årets festival verkar genomtänkt och strukturerat. Förra året slutade tydligen i någon form av kaos då tältet blåste bort, i år hade man lärt sig läxan och tog dit en container istället... Jag var ytligt delaktig i planeringen inför Försvarsmaktens deltagande i Pride och blev positivt överraskad. De som har jobbat med planeringen har verkligen varit engagerade och förstått värdet av att Försvarsmakten deltar.
För det är viktigt. Hela värdegrundsarbetet är avgörande för Försvarsmaktens förmåga att kunna attrahera och rekrytera personal i framtiden. Om inte alla känner sig välkomna, oavsett kön, sexuell läggning, religion eller hudfärg så kommer inte förbanden fyllas. Pride-festivalen är ett utmärkt medium för att förmedla Försvarsmaktens värdegrund till allmänheten.
Tyvärr gick inte Försvarsmakten in som sponsor i Pride (vilket resulterade i att FM inte finns med i festivalprogrammet). Men som de flesta vet har Informationsstaben haft lite problem med upphandlingar etc på sistone...
Så ni som bor i stockholmsområdet, ta er tiden och gå ner till Kungsträdgården och hälsa på dem i containern. Visa ert stöd och visa att ni bryr er!
Det samlade omdömet från de som varit med tidigare år var att Försvarsmaktens deltagande i årets festival verkar genomtänkt och strukturerat. Förra året slutade tydligen i någon form av kaos då tältet blåste bort, i år hade man lärt sig läxan och tog dit en container istället... Jag var ytligt delaktig i planeringen inför Försvarsmaktens deltagande i Pride och blev positivt överraskad. De som har jobbat med planeringen har verkligen varit engagerade och förstått värdet av att Försvarsmakten deltar.
För det är viktigt. Hela värdegrundsarbetet är avgörande för Försvarsmaktens förmåga att kunna attrahera och rekrytera personal i framtiden. Om inte alla känner sig välkomna, oavsett kön, sexuell läggning, religion eller hudfärg så kommer inte förbanden fyllas. Pride-festivalen är ett utmärkt medium för att förmedla Försvarsmaktens värdegrund till allmänheten.
Tyvärr gick inte Försvarsmakten in som sponsor i Pride (vilket resulterade i att FM inte finns med i festivalprogrammet). Men som de flesta vet har Informationsstaben haft lite problem med upphandlingar etc på sistone...
Så ni som bor i stockholmsområdet, ta er tiden och gå ner till Kungsträdgården och hälsa på dem i containern. Visa ert stöd och visa att ni bryr er!
söndag 31 juli 2011
Vad göra med hemvärnet? del 2
Hemvärnet består i dagsläget av hemvärnsmän (hemvärnssoldater skulle i min mening vara ett bättre, könsneutralt, uttryck men nuvarande lagstiftning benämner det hemvärnsmän. Antar att man inte tänkte sig kvinnor i hemvärnet back in the days...), frivilliga, extra hemvärnsmän och extra frivilliga. Skillnaden på en "extra" och en "vanlig" hemvärnsman är deras krigsplacering. Hemvärnsmän är krigsplacerade i hemvärnet medan extra hemvärnsmän har en krigsplacering utanför hemvärnet men är ändå en del av hemvärnets organisation.
Detta är ett stort och osynligt problem. Jag har ingen statistik för hela landet men jag vet att på sina håll är antalet extra hemvärnsmän så högt som 1/3 av bataljonen. De av er som läser detta och är involverade i hemvärnet och har koll på andelen extra hemvärnsmän i din bataljon, skriv gärna en kommentar! Vad innebär det då att en sådan stor del av organisationen består av extra hemvärnsmän? Skulle vi hamna i en situation där krigsplacerad personal skulle inkallas så innebär det 1/3 av alla soldater inte kommer till sitt respektive hemvärnsförband. Ett osannolikt scenario ja, men det är ändå det Försvarsmakten måste planera för. Resultatet av detta är för det första att hemvärnet inte kommer kunna lösa alla sina uppgifter med ett sådant stort manfall. För det andra så kommer mycket av alla utbildning och träning vara till lite nytta så grupperna splittras och soldater med nyckelutbildning försvinner. Vad händer om grg-skytten, sjukvårdaren eller hundföraren i en grupp försvinner? Hur fungerar gruppen då den inte längre är samövad eller måste slås ihop med en annan grupp?
Dessutom skapar de extra hemvärnsmännen en falsk säkerhet. Det är svårt nog som det är att fylla hemvärnsförbanden och när man väl lyckas känner sig nog respektive bataljonschef väldigt nöjd. Att sedan en tredje del skulle försvinna vid skymningstid är det nog inte alla som vill reflektera över.
Intressant nog så finns inte extra hemvärnsmän angivna i den nuvarande hemvärnsförordningen, utan finns enbart omnämnda i den äldre lagtexten som ersattes av nuvarande förordning. Betyder det att lagstiftaren inte avsåg ha kvar extra hemvärnsmän? Ser man till vad som står i Hemvärnsförordning (1997:146) så är inte det en orimlig tolkning.
"4 § Hemvärnets personal består av hemvärnsmän och personal med avtal för tjänstgöring i hemvärnet enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet samt av anställda vid Försvarsmakten som är krigsplacerade i hemvärnet."
"5 § ...Av avtalet skall framgå tjänstgöringens art, tjänstgöringsskyldighetens omfattning och tjänstgöringstidens längd. Av avtalet skall det vidare framgå att hemvärnsmannen är skyldig att tjänstgöra under hemvärnsberedskap och inte får säga upp avtalet under sådan beredskap."
Som ni ser nämns aldrig extra hemvärnsmän i själva texten i 4 § som reglerar vilka personalkategorier som skall finnas i hemvärnet. I 5 § sägs det även att hemvärnsmän är skyldiga att tjänstgöra under hemvärnsberedskap. Det är inte otroligt att anta att hemvärnsberedskap skulle ske samtidigt som krigsorganisationen sätts på fötter. Hur gör en extra hemvärnsman då? Han har ingen rätt att bryta hemvärnsavtalet under hemvärnsberedskap vilket framgår i 5 §. Hur han än gör blir det fel!
En lösning är att Försvarsmakten säger upp hemvärnsavtalet för alla extra hemvärnsmän som blir kallade till sin krigsplacering. Men då kvarstår problemet med att hemvärnsförbanden tunnas ut på soldater.
Som jag skrivit tidigare är ett nytt hemvärnsavtal på väg att tas fram under året och där jag hoppas att denna fråga behandlas. Extra hemvärnsmän är en anomali som inte passar in i dagens Försvarsmakt.
Detta är ett stort och osynligt problem. Jag har ingen statistik för hela landet men jag vet att på sina håll är antalet extra hemvärnsmän så högt som 1/3 av bataljonen. De av er som läser detta och är involverade i hemvärnet och har koll på andelen extra hemvärnsmän i din bataljon, skriv gärna en kommentar! Vad innebär det då att en sådan stor del av organisationen består av extra hemvärnsmän? Skulle vi hamna i en situation där krigsplacerad personal skulle inkallas så innebär det 1/3 av alla soldater inte kommer till sitt respektive hemvärnsförband. Ett osannolikt scenario ja, men det är ändå det Försvarsmakten måste planera för. Resultatet av detta är för det första att hemvärnet inte kommer kunna lösa alla sina uppgifter med ett sådant stort manfall. För det andra så kommer mycket av alla utbildning och träning vara till lite nytta så grupperna splittras och soldater med nyckelutbildning försvinner. Vad händer om grg-skytten, sjukvårdaren eller hundföraren i en grupp försvinner? Hur fungerar gruppen då den inte längre är samövad eller måste slås ihop med en annan grupp?
Dessutom skapar de extra hemvärnsmännen en falsk säkerhet. Det är svårt nog som det är att fylla hemvärnsförbanden och när man väl lyckas känner sig nog respektive bataljonschef väldigt nöjd. Att sedan en tredje del skulle försvinna vid skymningstid är det nog inte alla som vill reflektera över.
Intressant nog så finns inte extra hemvärnsmän angivna i den nuvarande hemvärnsförordningen, utan finns enbart omnämnda i den äldre lagtexten som ersattes av nuvarande förordning. Betyder det att lagstiftaren inte avsåg ha kvar extra hemvärnsmän? Ser man till vad som står i Hemvärnsförordning (1997:146) så är inte det en orimlig tolkning.
"4 § Hemvärnets personal består av hemvärnsmän och personal med avtal för tjänstgöring i hemvärnet enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet samt av anställda vid Försvarsmakten som är krigsplacerade i hemvärnet."
"5 § ...Av avtalet skall framgå tjänstgöringens art, tjänstgöringsskyldighetens omfattning och tjänstgöringstidens längd. Av avtalet skall det vidare framgå att hemvärnsmannen är skyldig att tjänstgöra under hemvärnsberedskap och inte får säga upp avtalet under sådan beredskap."
Som ni ser nämns aldrig extra hemvärnsmän i själva texten i 4 § som reglerar vilka personalkategorier som skall finnas i hemvärnet. I 5 § sägs det även att hemvärnsmän är skyldiga att tjänstgöra under hemvärnsberedskap. Det är inte otroligt att anta att hemvärnsberedskap skulle ske samtidigt som krigsorganisationen sätts på fötter. Hur gör en extra hemvärnsman då? Han har ingen rätt att bryta hemvärnsavtalet under hemvärnsberedskap vilket framgår i 5 §. Hur han än gör blir det fel!
En lösning är att Försvarsmakten säger upp hemvärnsavtalet för alla extra hemvärnsmän som blir kallade till sin krigsplacering. Men då kvarstår problemet med att hemvärnsförbanden tunnas ut på soldater.
Som jag skrivit tidigare är ett nytt hemvärnsavtal på väg att tas fram under året och där jag hoppas att denna fråga behandlas. Extra hemvärnsmän är en anomali som inte passar in i dagens Försvarsmakt.
torsdag 28 juli 2011
Paniklagstiftning
Mycket vanligt vid traumatiska händelser är att det kommer krav/förslag på stärkt lagstiftning. Exempel på det är t.ex "Patriot Act" i USA efter 9/11 eller förslaget att ge Säpo utökade befogenheter efter bombattentatet i Stockholm december 2010. Dess förslag är ofta förhastade och illa genomtänkta. Traumat måste få sjunka in så att inte lagstiftningen baseras på känslor framför rationalitet och förnuft. Imponerande nog så har jag inte läst om några sådana krav i Norge än vilket ger all heder åt den norska befolkningen, norsk media och norska beslutsfattare.
Däremot går Beatrice Ask ut idag med ett förslag om att skärpa reglerna för sprängmedel eller komponenter som kan användas för att tillverka sprängmedel, inklusive konstgödsel. Enligt tidningsartikeln som är länkad ovan kan Ask inte säga vad som brister i reglerna idag eller hur hon vill skärpa reglerna.
Hela utspelet luktar populism, ett försök att visa sig handlingskraftig efter en stor kris. Särskilt då Reinfeldt redan fått utstå ganska mycket kritik i media för att inte ta händelsen i Norge på allvar. Att säga att man vill förändra regler som man inte vet om dom brister eller hur dom ska förändras är att säga att man inte har en aning om vad man vill åstadkomma.
Ask, och regeringen, borde skämmas och istället se och lära av norrmännen i deras hantering av krisen. Det kan fungera som en viktig lärdom nästa gång Sverige utsätts för en motsvarande krissituation, för den kommer komma.
Däremot går Beatrice Ask ut idag med ett förslag om att skärpa reglerna för sprängmedel eller komponenter som kan användas för att tillverka sprängmedel, inklusive konstgödsel. Enligt tidningsartikeln som är länkad ovan kan Ask inte säga vad som brister i reglerna idag eller hur hon vill skärpa reglerna.
Hela utspelet luktar populism, ett försök att visa sig handlingskraftig efter en stor kris. Särskilt då Reinfeldt redan fått utstå ganska mycket kritik i media för att inte ta händelsen i Norge på allvar. Att säga att man vill förändra regler som man inte vet om dom brister eller hur dom ska förändras är att säga att man inte har en aning om vad man vill åstadkomma.
Ask, och regeringen, borde skämmas och istället se och lära av norrmännen i deras hantering av krisen. Det kan fungera som en viktig lärdom nästa gång Sverige utsätts för en motsvarande krissituation, för den kommer komma.
onsdag 27 juli 2011
Mer om NATO-utvärderingen
På Försvarsdepartementets hemsida går nu att finna en översatt sammanfattning av NATO:s utvärdering av Försvarsmakten. Som sagt är det tyvärr en sammanfattning och inte hela rapporten, det skulle vara intressant och se hela tankebanorna som leder till slutsatserna som presenteras.
Det finns ett par intressant punkter i sammanfattningen som inte framgick av Tolgfors artikel (som jag kommenterade för två dagar sedan). Det samlade intrycket jag får är att sammanfattningen mer beskriver Försvarsmakten än utvärderar den. Sammanfattningen räknar upp styrkeregister etc men det finns väldigt få bedömningar och analyser. Av de bedömningar som görs så är mycket kring vad Försvarsmakten planerar att genomföra och inte vad Försvarsmakten är idag, något som ändå borde vara poängen med utvärderingen, särskilt med tanke på hur ofta försvarsbeslut har ändrats under de senaste 15 åren. Att säga att Sverige har ett gott försvar i framtiden om Försvarsmakten gör det som är planerat är inte att säga att försvaret är starkt idag.
Ett exempel på detta går att finna på sida tre. Där står det att i slutet av 2014 så kommer IO14 vara implementerat. Och det kommer det säkert att vara på pappret, men tidigare besked från Försvarsmakten visar på att förbanden inte kommer vara fyllda med personal förens 2018-2020 om rekryteringen går som planerat. Samtidigt står det på sidan sju att under 2011 så uppgår Försvarsmaktens personalstyrka till 13.000 personer och efter 2018 till 27.500 personer. Kan man då hävda att armén 2014 kommer bestå av samtliga förband som finns listade i IO14? Nej, självklart inte eftersom personalen inte finns. Men tyvärr så uttrycker inte sammanfattningen det i klartext, även om jag tycker det är en rimlig tolkning. Och vad betyder dessa siffror Försvarsmakten idag? 13.000 personer varav 1.000 enbart jobbar på HKV? DET är den fråga som rapporten borde tagit upp!
Samtidigt konstaterar rapporten i sista stycket på sida tio att personalförsörjningssystemet måste utvecklas för att kunna behålla personal inom försvarsmakten. Jämför man med andra länder med ett yrkesförsvar så krävs det betydligt högre ersättningar för att personalen ska stanna inom organisationen, t.ex genom "muck"-bidrag. Annars blir risken att det tar längre tid än till 2018 att fylla förbanden.
Ett intressant förslag som finns att läsa på sida 9 är att flygvapnets förmåga att att understödja markstridskrafterna bör prioriteras och att det "skulle öka försvarsmaktens övergripande förmåga substantiellt". Det är möjligtvis ett ganska självklart "stalltips" men det är intressant med konkreta förslag i en annars ganska diffus och intetsägande sammanfattning.
Nu blev det ett ganska negativt laddat inlägg, något jag helst vill undvika. Det jag vill visa på är att det går att tolka rapporten på ett annat sätt en Tolgfors och som inte lovar guld och gröna skogar. Jag reserverar mig för att det är enbart sammanfattningen jag baserat detta inlägg på.
Det finns ett par intressant punkter i sammanfattningen som inte framgick av Tolgfors artikel (som jag kommenterade för två dagar sedan). Det samlade intrycket jag får är att sammanfattningen mer beskriver Försvarsmakten än utvärderar den. Sammanfattningen räknar upp styrkeregister etc men det finns väldigt få bedömningar och analyser. Av de bedömningar som görs så är mycket kring vad Försvarsmakten planerar att genomföra och inte vad Försvarsmakten är idag, något som ändå borde vara poängen med utvärderingen, särskilt med tanke på hur ofta försvarsbeslut har ändrats under de senaste 15 åren. Att säga att Sverige har ett gott försvar i framtiden om Försvarsmakten gör det som är planerat är inte att säga att försvaret är starkt idag.
Ett exempel på detta går att finna på sida tre. Där står det att i slutet av 2014 så kommer IO14 vara implementerat. Och det kommer det säkert att vara på pappret, men tidigare besked från Försvarsmakten visar på att förbanden inte kommer vara fyllda med personal förens 2018-2020 om rekryteringen går som planerat. Samtidigt står det på sidan sju att under 2011 så uppgår Försvarsmaktens personalstyrka till 13.000 personer och efter 2018 till 27.500 personer. Kan man då hävda att armén 2014 kommer bestå av samtliga förband som finns listade i IO14? Nej, självklart inte eftersom personalen inte finns. Men tyvärr så uttrycker inte sammanfattningen det i klartext, även om jag tycker det är en rimlig tolkning. Och vad betyder dessa siffror Försvarsmakten idag? 13.000 personer varav 1.000 enbart jobbar på HKV? DET är den fråga som rapporten borde tagit upp!
Samtidigt konstaterar rapporten i sista stycket på sida tio att personalförsörjningssystemet måste utvecklas för att kunna behålla personal inom försvarsmakten. Jämför man med andra länder med ett yrkesförsvar så krävs det betydligt högre ersättningar för att personalen ska stanna inom organisationen, t.ex genom "muck"-bidrag. Annars blir risken att det tar längre tid än till 2018 att fylla förbanden.
Ett intressant förslag som finns att läsa på sida 9 är att flygvapnets förmåga att att understödja markstridskrafterna bör prioriteras och att det "skulle öka försvarsmaktens övergripande förmåga substantiellt". Det är möjligtvis ett ganska självklart "stalltips" men det är intressant med konkreta förslag i en annars ganska diffus och intetsägande sammanfattning.
Nu blev det ett ganska negativt laddat inlägg, något jag helst vill undvika. Det jag vill visa på är att det går att tolka rapporten på ett annat sätt en Tolgfors och som inte lovar guld och gröna skogar. Jag reserverar mig för att det är enbart sammanfattningen jag baserat detta inlägg på.
måndag 25 juli 2011
NATO-utvärdering av det svenska försvaret
Idag skriver Tolgfors en lång debattartikel i DN om den utvärdering NATO har gjort av det svenska försvaret. Tvärtemot den svenska försvarsdebatten som ofta pekar på bristerna i det svenska försvaret så är NATO, enligt Tolgfors, övervägande positiv i sin bedömning. Jag ser dels en orsak till de olika bedömningarna och dels en orsak till Tolgfors ofta väldigt positiva tongångar om vår försvarsförmåga.
"Syftet är att säkerställa att medlemsländerna har de resurser som krävs för att Nato ska kunna verkställa sin egen försvarsplanering. Utvärdering sker både av förmåga till insatser för det gemensamma försvaret av medlemsländernas territorium, och av ländernas förmåga att bidra till Natoledda krishanteringsinsatser. I båda fallen ser Nato detta som expeditionär militär förmåga. När ett medlemsland behöver hjälp av ett annat medlemsland så krävs per definition förmåga att göra insatser utanför det egna landets gränser."
NATO gör sin bedömning på att samtliga NATO-medlemmar har ett gemensamt försvar, dvs verkställa sin egen försvarsplanering. Därför drar man slutsatsen att eftersom Sverige nu mera har ett insatsförsvar som kan verka i utlandet samt att Sverige har förmåga att ta emot hjälp så är vår försvarsförmåga god. Logiken brister eftersom Sverige inte ingår i NATO:s försvarsplanering! Visserligen kan det finnas ej offentliggjorda planer men jag bedömer det som otroligt. Särskilt med tanke på att försvarsplaneringen för NATO-länderna i Baltikum inte påbörjade förens 2008-2009 och är såvitt jag vet inte klara. Att det då skulle finnas en plan för Sverige känns otroligt. Det som skulle lösa detta problem är ett svenska NATO-medlemskap men det är det bara Folkpartiet som driver aktivt (även om Moderaterna också har det i sitt partiprogram men ska man bli "det nya statsbärande partiet" så kan man inte gå emot opinionen). Att säga att vår försvarsförmåga är god för att vi kanske får hjälp i händelse av ofred i närområdet är bara naivt. Försvaret ska baseras på konkreta internationella avtal eller på en egen stark försvarsmakt, inte på förhoppningar.
Varför skriver då Tolgfors som han gör (dels i DN men även på sin blog)? Jag tror försvarsdepartementet och FML har uppmärksamt en av de största bristerna inom Försvarsmakten idag; den minskande försvarsvilja, hopplösheten och tron att vi inte har en förmåga att försvara landet. Väldigt många i den säkerhetspolitiska debatten och många inom FM är demoraliserade och desillusionerade i dagsläget, känslor som inte får underskattas. De Tolgfors, och FML i sina redovisningar och samtal inom myndigheten, försöker göra med sina positiva tongångar är att höja moralen och skapa tilltro.
Avsikten med detta är gott. En av grundpelarna i det utvecklade ledarskapet är att motivera och inspirera och Tolgfors/FML försöker leva som man lär. Tyvärr så fungerar det inte så bra. Min erfarenhet är att många känner en misstro mot våra chefer när dessa ger en bild som inte överensstämmer med den verklighet vi lever i, och då skapas misstro mot chefskapet. Jag efterlyser en ökad öppenhet där man erkänner att försvaret befinner sig i en svacka och att vi står inför flera utmaningar, men att man försöker visa vägen framåt. Ge exempel på hur vi tillsammans kan klara av det som ligger framför oss och ge en målbild av hur försvaret i framtiden kommer att lösas.
I detta fyller också vi som deltar i den offentliga säkerhetspolitiska debatten en viktig funktion. Istället för att bara lyfta fram det som är negativt borde vi också ägna oss åt en av Försvarsmaktens bästa uppfinningar, positiv rapportering. Identifiera problemen och erbjud lösningar! I detta är vi alla ansvariga.
"Syftet är att säkerställa att medlemsländerna har de resurser som krävs för att Nato ska kunna verkställa sin egen försvarsplanering. Utvärdering sker både av förmåga till insatser för det gemensamma försvaret av medlemsländernas territorium, och av ländernas förmåga att bidra till Natoledda krishanteringsinsatser. I båda fallen ser Nato detta som expeditionär militär förmåga. När ett medlemsland behöver hjälp av ett annat medlemsland så krävs per definition förmåga att göra insatser utanför det egna landets gränser."
NATO gör sin bedömning på att samtliga NATO-medlemmar har ett gemensamt försvar, dvs verkställa sin egen försvarsplanering. Därför drar man slutsatsen att eftersom Sverige nu mera har ett insatsförsvar som kan verka i utlandet samt att Sverige har förmåga att ta emot hjälp så är vår försvarsförmåga god. Logiken brister eftersom Sverige inte ingår i NATO:s försvarsplanering! Visserligen kan det finnas ej offentliggjorda planer men jag bedömer det som otroligt. Särskilt med tanke på att försvarsplaneringen för NATO-länderna i Baltikum inte påbörjade förens 2008-2009 och är såvitt jag vet inte klara. Att det då skulle finnas en plan för Sverige känns otroligt. Det som skulle lösa detta problem är ett svenska NATO-medlemskap men det är det bara Folkpartiet som driver aktivt (även om Moderaterna också har det i sitt partiprogram men ska man bli "det nya statsbärande partiet" så kan man inte gå emot opinionen). Att säga att vår försvarsförmåga är god för att vi kanske får hjälp i händelse av ofred i närområdet är bara naivt. Försvaret ska baseras på konkreta internationella avtal eller på en egen stark försvarsmakt, inte på förhoppningar.
Varför skriver då Tolgfors som han gör (dels i DN men även på sin blog)? Jag tror försvarsdepartementet och FML har uppmärksamt en av de största bristerna inom Försvarsmakten idag; den minskande försvarsvilja, hopplösheten och tron att vi inte har en förmåga att försvara landet. Väldigt många i den säkerhetspolitiska debatten och många inom FM är demoraliserade och desillusionerade i dagsläget, känslor som inte får underskattas. De Tolgfors, och FML i sina redovisningar och samtal inom myndigheten, försöker göra med sina positiva tongångar är att höja moralen och skapa tilltro.
Avsikten med detta är gott. En av grundpelarna i det utvecklade ledarskapet är att motivera och inspirera och Tolgfors/FML försöker leva som man lär. Tyvärr så fungerar det inte så bra. Min erfarenhet är att många känner en misstro mot våra chefer när dessa ger en bild som inte överensstämmer med den verklighet vi lever i, och då skapas misstro mot chefskapet. Jag efterlyser en ökad öppenhet där man erkänner att försvaret befinner sig i en svacka och att vi står inför flera utmaningar, men att man försöker visa vägen framåt. Ge exempel på hur vi tillsammans kan klara av det som ligger framför oss och ge en målbild av hur försvaret i framtiden kommer att lösas.
I detta fyller också vi som deltar i den offentliga säkerhetspolitiska debatten en viktig funktion. Istället för att bara lyfta fram det som är negativt borde vi också ägna oss åt en av Försvarsmaktens bästa uppfinningar, positiv rapportering. Identifiera problemen och erbjud lösningar! I detta är vi alla ansvariga.
torsdag 21 juli 2011
Från pojkspoling till soldat
Nedan följer ett mer personligt inlägg om min egen militära bana och som beskriver varför jag gjort det yrkesvalet jag har gjort. Det finns säkert många vänner och bekanta (och familj/släkt också för den delen) som undrar vad sjutton som lockar med 16.500 kr/månaden och ett av Sveriges farligaste jobb.
Den elfte september dök tvillingtornen i NYC och inte långt därefter följde invasionen av Afghanistan. Då gick jag i högstadiet och tog genast ställning för kriget. Inte för att jag såg invasionen som ett proportionerligt svar på 9/11 utan för bryta ner den regim som talibanerna i Afghanistan stod för. Jag visste inte mycket då och över åren har min argumentation för kriget ändrats men min åsikt är fast: Den svenska insatsen i Afghanistan är rättfärdig. Och jag vill dit.
Det som lockade, och lockar fortfarande, är känslan av att göra något av värde. Något konkret för att hjälpa de människor som genomlevt otaliga krig, religiöst förtryck och extrem fattigdom. Det finns många sätt att göra detta men att göra det med vapen i hand är på något sätt den personliga största uppoffringen man kan göra med tanke på riskerna. Utan soldater kan ingen civil hjälp nå fram så länge de finns människor med mindre goda avsikter som är redo att använda våld. Så jag är en idealist, och ganska nöjd med det. Självklart lockar även spänningen, går det att finna en större personlig utmaning?
Så då, någon gång under 2002, bestämde jag mig att jag ville göra värnplikten. När det närmade sig mönstring tränade jag väldigt hårt för att få en sådan bra befattning som möjligt. Ni kan nog gissa min besvikelse när jag hamnade på artilleriet som pjäsgruppchef. Visst var det kul att bli gruppchef men som artillerist misstänkte jag att ingen internationell insats skulle behöva artilleri, och som ni säkert vet har det inte hänt heller.
Däremot blev värnpliktstiden mycket mer lärorikt än vad jag förväntat mig. Att vara pjäsgruppchef innebär att man basar över 8 soldater, en haubits, en dumper och terrängbil. Allt ska flyta så smidigt och snabbt som möjligt (och Haub77b är inget lekenkelt system ska tilläggas) uppe i kallaste Boden. Det var en utmaning och efter 11 månader var jag mycket nöjd med min tid.
Efter muck 2007 skulle NBG sättas upp inför året därpå. Jag fick en del förfrågningar om att delta men kände att jag gjort mitt, annat lockade, ut och resa, skola osv. Istället gick jag med i hemvärnet, Uppsala insatskompani, då jag inte ville förlora kontakten helt med Försvarsmakten. Inget kunde varit bättre! Det där jag lärde mig under den tiden tror jag att jag kommer ha mycket nytta av, särskilt med tanke på min bakgrund från A9. Jag fick lära mig strida, mina kolleger på förbandet är väldigt duktiga och lärde mig mycket (och blev förälskad i Carl Gustaf, granatgeväret, inte kungen). Under tiden sökte jag en del missioner utan framgång.
Men så i våras slank det ner ett brev genom brevinkastat. Det var från A9, de sökte TACP-soldater bland fd värnpliktiga vid regementet. Längst ner på arket stod ett namn jag kände igen, min gamla plutonchef. Efter att ringt och hört mig för om tjänsten och utlandstjänstgöring så bestämde jag mig för att söka. ~15 personer blev uttagna till antagningsprövning och som var på Livgardet mitt under en hemvärns KFÖ, men det var bara att pallra sig dit. Efter första uttagningen blev jag inte antagen. Det kändes väldigt trist, man försöker inte hoppas men gör det likväl. Det var bara att ställa om och fokusera på annat. Jag hittade nya mål och jag såg fram emot att plugga på FHS ett tag, men så ringde telefonen. De hade uppstått två vakanser och jag var välkommen att ta en av dem. Tusen tankar snurrade i huvudet men egentligen var valet enkelt, det var detta jag sett fram emot i 9 år.
Avslutningsvis kan jag bara konstatera att jag fått min tjänst på samma sätt som många andra i Försvarsmakten, personlig kännedom. Nepotismen inom Försvarsmakten är enorm. På ett sätt är det förståeligt med tanke på verksamhetens natur, men alla försök till att ge sken av formella ansökningsförfaranden där olika meriter ställs mot varandra känns ihåligt. Missförstå mig inte, jag är väldigt glad över att jag fått denna befattning. Att få gå till jobbet, i jobbet och från jobbet i grönkläder ser jag verkligen fram emot!
Den elfte september dök tvillingtornen i NYC och inte långt därefter följde invasionen av Afghanistan. Då gick jag i högstadiet och tog genast ställning för kriget. Inte för att jag såg invasionen som ett proportionerligt svar på 9/11 utan för bryta ner den regim som talibanerna i Afghanistan stod för. Jag visste inte mycket då och över åren har min argumentation för kriget ändrats men min åsikt är fast: Den svenska insatsen i Afghanistan är rättfärdig. Och jag vill dit.
Det som lockade, och lockar fortfarande, är känslan av att göra något av värde. Något konkret för att hjälpa de människor som genomlevt otaliga krig, religiöst förtryck och extrem fattigdom. Det finns många sätt att göra detta men att göra det med vapen i hand är på något sätt den personliga största uppoffringen man kan göra med tanke på riskerna. Utan soldater kan ingen civil hjälp nå fram så länge de finns människor med mindre goda avsikter som är redo att använda våld. Så jag är en idealist, och ganska nöjd med det. Självklart lockar även spänningen, går det att finna en större personlig utmaning?
Så då, någon gång under 2002, bestämde jag mig att jag ville göra värnplikten. När det närmade sig mönstring tränade jag väldigt hårt för att få en sådan bra befattning som möjligt. Ni kan nog gissa min besvikelse när jag hamnade på artilleriet som pjäsgruppchef. Visst var det kul att bli gruppchef men som artillerist misstänkte jag att ingen internationell insats skulle behöva artilleri, och som ni säkert vet har det inte hänt heller.
Däremot blev värnpliktstiden mycket mer lärorikt än vad jag förväntat mig. Att vara pjäsgruppchef innebär att man basar över 8 soldater, en haubits, en dumper och terrängbil. Allt ska flyta så smidigt och snabbt som möjligt (och Haub77b är inget lekenkelt system ska tilläggas) uppe i kallaste Boden. Det var en utmaning och efter 11 månader var jag mycket nöjd med min tid.
Efter muck 2007 skulle NBG sättas upp inför året därpå. Jag fick en del förfrågningar om att delta men kände att jag gjort mitt, annat lockade, ut och resa, skola osv. Istället gick jag med i hemvärnet, Uppsala insatskompani, då jag inte ville förlora kontakten helt med Försvarsmakten. Inget kunde varit bättre! Det där jag lärde mig under den tiden tror jag att jag kommer ha mycket nytta av, särskilt med tanke på min bakgrund från A9. Jag fick lära mig strida, mina kolleger på förbandet är väldigt duktiga och lärde mig mycket (och blev förälskad i Carl Gustaf, granatgeväret, inte kungen). Under tiden sökte jag en del missioner utan framgång.
Men så i våras slank det ner ett brev genom brevinkastat. Det var från A9, de sökte TACP-soldater bland fd värnpliktiga vid regementet. Längst ner på arket stod ett namn jag kände igen, min gamla plutonchef. Efter att ringt och hört mig för om tjänsten och utlandstjänstgöring så bestämde jag mig för att söka. ~15 personer blev uttagna till antagningsprövning och som var på Livgardet mitt under en hemvärns KFÖ, men det var bara att pallra sig dit. Efter första uttagningen blev jag inte antagen. Det kändes väldigt trist, man försöker inte hoppas men gör det likväl. Det var bara att ställa om och fokusera på annat. Jag hittade nya mål och jag såg fram emot att plugga på FHS ett tag, men så ringde telefonen. De hade uppstått två vakanser och jag var välkommen att ta en av dem. Tusen tankar snurrade i huvudet men egentligen var valet enkelt, det var detta jag sett fram emot i 9 år.
Avslutningsvis kan jag bara konstatera att jag fått min tjänst på samma sätt som många andra i Försvarsmakten, personlig kännedom. Nepotismen inom Försvarsmakten är enorm. På ett sätt är det förståeligt med tanke på verksamhetens natur, men alla försök till att ge sken av formella ansökningsförfaranden där olika meriter ställs mot varandra känns ihåligt. Missförstå mig inte, jag är väldigt glad över att jag fått denna befattning. Att få gå till jobbet, i jobbet och från jobbet i grönkläder ser jag verkligen fram emot!
tisdag 19 juli 2011
Generation Kill och den svenska rekryteringen
På tåget Uppsala-Stockholm är det just nu två böcker som tar hela min uppmärksamhet. Den ena är Wilhelm Agrells bok "Fredens illusioner" som med bara ett år på nacken redan nått kultstatus. Mycket läsvärd för alla med det minsta försvarsintresse! Den är redan mycket uppmärksammad i bloggsfären så jag tänker därför skriva ett inlägg om bok nummer två: "Generation Kill" av Evan Wright.
Generation Kill blev känd genom tv-serien med samma namn som gjordes av HBO och är baserad på boken. Tv-serien känns, minst sagt, väldigt klyschig och macho vid en första anblick, men ser man den en andra gång så djupnar karaktärerna. Tittaren får förstå att det är mer än bara Hollywood-idealet av en amerikansk soldat som driver dessa unga män ut i krig.
Serien är väldigt trogen boken (vilken i sin tur är baserad på en rad tidningsartiklar som Wright skrev när han kom hem efter kriget) och det är ofta serien gestaltar detaljerade händelseförlopp eller använder citat direkt ur boken. Det man som läsare får ut av boken contra serien är mer direkt samtal med soldaterna om hur det känner, om hur de mår och hur de ser på sin uppgift. Ett djup som saknas i serien men känns väldigt värdefullt med tanke på det som dessa soldater får vara med om.
En insikt jag dragit än så länge är varför dessa soldater valde att söka till marinkåren. Visst har de sin beskärda del amerikansk underklass där enda sättet ur fattigdom var att ansluta sig till militärmakten, eller personer som stod mellan valet att åka in i fängelse eller åka till Irak. Detta är på något sätt den bild som jag uppfattar många svenskar har av amerikanska militären.
Vad som är intressant är att en hel del av soldaterna är just soldater av idealistiska skäl. Då likställer jag inte idealister med amerikanska ultra patrioter som ser USA som det av gud välsignade landet att ge världen fred, demokrati och den kristna tron. Nej, dessa män (Nathaniel Fick och Brad Colbert för att nämna två ur boken) accepterade inte det samhället de levde i hemma i USA. De såg det som en konstgjord värld där samhällets strukturer gjorde individen hjälplös och i behovsställning till sin omgivning. De blev "marines" för den ultimata utmaningen, att sätta sig själv i den absolut svåraste situationen en människa kan befinna sig i. I krig, i kaos och död. Allt för att bevisa att de kunde klara sig själv och inte behövde resten av världen. Rakt igenom individualister och överlevare!
När jag insåg detta så tänkte jag på Försvarsmaktens tidigare reklamkampanj, "Har du vad som krävs?". Är det inte just sådana personer som Nathan och Brad som Försvarsmakten försökte (försöker?) rekrytera? Personer som söker utmaningen framför uppdraget. Kanske är de amerikanska och våra svenska soldater så olika? Något vi borde fundera kring innan vi kritiserar den amerikanska militären allt för förhastat.
Generation Kill blev känd genom tv-serien med samma namn som gjordes av HBO och är baserad på boken. Tv-serien känns, minst sagt, väldigt klyschig och macho vid en första anblick, men ser man den en andra gång så djupnar karaktärerna. Tittaren får förstå att det är mer än bara Hollywood-idealet av en amerikansk soldat som driver dessa unga män ut i krig.
Serien är väldigt trogen boken (vilken i sin tur är baserad på en rad tidningsartiklar som Wright skrev när han kom hem efter kriget) och det är ofta serien gestaltar detaljerade händelseförlopp eller använder citat direkt ur boken. Det man som läsare får ut av boken contra serien är mer direkt samtal med soldaterna om hur det känner, om hur de mår och hur de ser på sin uppgift. Ett djup som saknas i serien men känns väldigt värdefullt med tanke på det som dessa soldater får vara med om.
En insikt jag dragit än så länge är varför dessa soldater valde att söka till marinkåren. Visst har de sin beskärda del amerikansk underklass där enda sättet ur fattigdom var att ansluta sig till militärmakten, eller personer som stod mellan valet att åka in i fängelse eller åka till Irak. Detta är på något sätt den bild som jag uppfattar många svenskar har av amerikanska militären.
Vad som är intressant är att en hel del av soldaterna är just soldater av idealistiska skäl. Då likställer jag inte idealister med amerikanska ultra patrioter som ser USA som det av gud välsignade landet att ge världen fred, demokrati och den kristna tron. Nej, dessa män (Nathaniel Fick och Brad Colbert för att nämna två ur boken) accepterade inte det samhället de levde i hemma i USA. De såg det som en konstgjord värld där samhällets strukturer gjorde individen hjälplös och i behovsställning till sin omgivning. De blev "marines" för den ultimata utmaningen, att sätta sig själv i den absolut svåraste situationen en människa kan befinna sig i. I krig, i kaos och död. Allt för att bevisa att de kunde klara sig själv och inte behövde resten av världen. Rakt igenom individualister och överlevare!
När jag insåg detta så tänkte jag på Försvarsmaktens tidigare reklamkampanj, "Har du vad som krävs?". Är det inte just sådana personer som Nathan och Brad som Försvarsmakten försökte (försöker?) rekrytera? Personer som söker utmaningen framför uppdraget. Kanske är de amerikanska och våra svenska soldater så olika? Något vi borde fundera kring innan vi kritiserar den amerikanska militären allt för förhastat.
måndag 18 juli 2011
Vad göra med Hemvärnet? del 1
De få gånger Hemvärnet kommer på tal i den försvarspolitiska debatten är det oftast i positiv bemärkelse. Visst är det bättre än det har varit historiskt sett, medelåldern har sjunkit markant och hemvärnsförbandens förmåga har ökat. Däremot är det av egen erfarenhet inte lika positiva tongångar ute på hemvärnsförbanden. Uppfattningen att man "leker krig" är genomgående och tilltron att hemvärnsförbanden ska kunna lösa sin uppgift i händelse av ofred bedöms som låg. Mycket av detta beror på bristen på skarpa insatser (oavsett karaktär), för lite och för dålig materiel och ouppfyllda personallistor. Jag återkommer till detta i senare inlägg.
Min bestämda uppfattning är att Hemvärnet är avgörande för Sveriges förmåga att hävda svensk territorium i markarenan. Mycket, för att inte säg all, incidentberedskap i fredstid ligger hos flygvapnet och marinen men i en sådan trögrörlig verksamhet som försvaret måste Försvarsmakten ta höjd för ett relativt snabbt förändrat omvärldsläge där även markarenan kan bli aktuell. Då väger Hemvärnets 40 bataljoner tungt jämfört med de 8 manöverbataljoner som insatsförsvaret består av (dvs när förbanden är fyllda någon gång mellan 2018-2022). Dessutom är insatsförsvaret upplåsta i internationella åtaganden så som NBG och enskilda insatser. T.ex så nämns det i Försvarsmaktens "Europadokument 2011" att NBG innebär en allvarlig brist i det nationella försvaret i händelse av att NBG faktiskt måste användas.
Hur kan då Försvarsmakten höja förmågan hos hemvärnsförbanden? Ett bra första steg är att faktiskt göra det som regering och riksdag ålagt Försvarsmakten att genomföra. Politisk styrning kan vara svår ur ett förvaltningsperspektiv. Antingen är den för diffus eller för detaljerad. I Hemvärnets fall är den i min mening ganska rimlig. Några exempel:
"Personalen i de nationella skyddsstyrkorna ska därför ha tjänstgöringsskyldighet även utan beslut om hemvärnsberedskap eller höjd beredskap. På detta sätt kommer det att finnas hemvärnsförband tillgängliga för militära och civila insatser även i fred."
"De nationella skyddsstyrkorna ska ha hög beredskap och uthållighet samt kunna verka med huvuddelen inom ett dygn samt med mindre delar inom några timmar."
Ett användbart försvar, prop: 2008/09:140
Riksdagen uttrycker i propositionen en klar vilja att insatsförbanden i Hemvärnet ska kunna användas till såväl militära som civila uppgifter i fredstid, krav på tjänstgöringsskyldighet för den enskilde hemvärnssoldaten skrivs uttryckligen. Detta är helt rätt väg att gå i min mening. Med krav på tjänstgöring ökar allvaret inom Hemvärnet och känslan att "leka krig" minskar. Samtidigt är det onödigt att ha 40 bataljoner med en beredskap på 24h som inte bör användas. Dessvärre visar vissa delar Försvarsmakten en ovilja att sätta detta krav på hemvärnssoldaterna, man är rädd att det skadar rekryteringen och att man inte kommer kunna fylla förbanden. Helt feltänkt!
Det tankesättet visar bara att man rekryterar fel personal idag, dvs personer som inte har en vilja att skarpt utföra sin uppgift. Processen med att ta fram ett nytt hemvärnsavtal är långt framskriden och beslut kommer fattas i höst. Vi kan bara hoppas att Försvarsmakten inte viker undan utan gör det som regeringen ålagt dem.
Det finns även skrivet (även om jag inte referensen nu, kommentera gärna om ni känner igen detta) att Hemvärnet ska rekrytera 250 RO till förbanden. 250 RO fördelat på 40 bataljoner blir i snitt 6,25 RO per bataljon, dvs alla bataljonschefer och kompanichefer. Min uppfattning är att staberna på bataljons- och kompaninivå i Hemvärnet förtjänar all kritik. Truppföring på den nivån lämpar sig inte för lekmän utan det krävs yrkesmän med utbildning lämplig uppgiften. Det är ofta på hemvärnsövningar som övningsledningen ger gott beröm till de enskilda soldaterna men staberna har sällan fungerat, något som inte bara förstör övningarna och minskar viljan att vara en del av Hemvärnet utan innebär en allvarlig brist i Hemvärnets förmåga att verka i större enheter än plutoner.
Regering och riksdag har en förvånansvärt klar bild av vad de vill ha av Hemvärnet, första steget för Försvarsmakten borde då också vara att förverkliga den bilden. Inte dra sig undan och undvika obehagliga beslut. Detta är första inlägget om hemvärnet, det kommer flera.
Min bestämda uppfattning är att Hemvärnet är avgörande för Sveriges förmåga att hävda svensk territorium i markarenan. Mycket, för att inte säg all, incidentberedskap i fredstid ligger hos flygvapnet och marinen men i en sådan trögrörlig verksamhet som försvaret måste Försvarsmakten ta höjd för ett relativt snabbt förändrat omvärldsläge där även markarenan kan bli aktuell. Då väger Hemvärnets 40 bataljoner tungt jämfört med de 8 manöverbataljoner som insatsförsvaret består av (dvs när förbanden är fyllda någon gång mellan 2018-2022). Dessutom är insatsförsvaret upplåsta i internationella åtaganden så som NBG och enskilda insatser. T.ex så nämns det i Försvarsmaktens "Europadokument 2011" att NBG innebär en allvarlig brist i det nationella försvaret i händelse av att NBG faktiskt måste användas.
Hur kan då Försvarsmakten höja förmågan hos hemvärnsförbanden? Ett bra första steg är att faktiskt göra det som regering och riksdag ålagt Försvarsmakten att genomföra. Politisk styrning kan vara svår ur ett förvaltningsperspektiv. Antingen är den för diffus eller för detaljerad. I Hemvärnets fall är den i min mening ganska rimlig. Några exempel:
"Personalen i de nationella skyddsstyrkorna ska därför ha tjänstgöringsskyldighet även utan beslut om hemvärnsberedskap eller höjd beredskap. På detta sätt kommer det att finnas hemvärnsförband tillgängliga för militära och civila insatser även i fred."
"De nationella skyddsstyrkorna ska ha hög beredskap och uthållighet samt kunna verka med huvuddelen inom ett dygn samt med mindre delar inom några timmar."
Ett användbart försvar, prop: 2008/09:140
Riksdagen uttrycker i propositionen en klar vilja att insatsförbanden i Hemvärnet ska kunna användas till såväl militära som civila uppgifter i fredstid, krav på tjänstgöringsskyldighet för den enskilde hemvärnssoldaten skrivs uttryckligen. Detta är helt rätt väg att gå i min mening. Med krav på tjänstgöring ökar allvaret inom Hemvärnet och känslan att "leka krig" minskar. Samtidigt är det onödigt att ha 40 bataljoner med en beredskap på 24h som inte bör användas. Dessvärre visar vissa delar Försvarsmakten en ovilja att sätta detta krav på hemvärnssoldaterna, man är rädd att det skadar rekryteringen och att man inte kommer kunna fylla förbanden. Helt feltänkt!
Det tankesättet visar bara att man rekryterar fel personal idag, dvs personer som inte har en vilja att skarpt utföra sin uppgift. Processen med att ta fram ett nytt hemvärnsavtal är långt framskriden och beslut kommer fattas i höst. Vi kan bara hoppas att Försvarsmakten inte viker undan utan gör det som regeringen ålagt dem.
Det finns även skrivet (även om jag inte referensen nu, kommentera gärna om ni känner igen detta) att Hemvärnet ska rekrytera 250 RO till förbanden. 250 RO fördelat på 40 bataljoner blir i snitt 6,25 RO per bataljon, dvs alla bataljonschefer och kompanichefer. Min uppfattning är att staberna på bataljons- och kompaninivå i Hemvärnet förtjänar all kritik. Truppföring på den nivån lämpar sig inte för lekmän utan det krävs yrkesmän med utbildning lämplig uppgiften. Det är ofta på hemvärnsövningar som övningsledningen ger gott beröm till de enskilda soldaterna men staberna har sällan fungerat, något som inte bara förstör övningarna och minskar viljan att vara en del av Hemvärnet utan innebär en allvarlig brist i Hemvärnets förmåga att verka i större enheter än plutoner.
Regering och riksdag har en förvånansvärt klar bild av vad de vill ha av Hemvärnet, första steget för Försvarsmakten borde då också vara att förverkliga den bilden. Inte dra sig undan och undvika obehagliga beslut. Detta är första inlägget om hemvärnet, det kommer flera.
fredag 15 juli 2011
Välkommen!
Den 29/9 blir kommer jag bli en del av det nya yrkesförsvaret med allt vad det innebär. Den här bloggen är främst tillägnad alla som undrar vad sjutton det är jag gör uppe i Boden, eller nere i Afghanistan för den delen. Bloggen kommer dels beröra hur det är att vara en soldat i dagens Försvarsmakt och dels fungera som ett medium för mina egna tankar och funderingar om den rådande försvarspolitiken i Sverige.
Varför behövs det ännu en försvarsblogg när det redan finns mycket duktiga skribenter (wiseman's wisdoms, chefsingenjören,för att nämna de två största. Det finns många fler.) För det första så är det nästan uteslutande yrkesofficerare som bloggar om försvarspolitik. Bra så men det är alltid intressant med olika perspektiv. De soldater som bloggar gör det nästan uteslutande från utlandet, lite finns sagt om hur tillvaron ser ut för en soldat hemma i Sverige.
För det andra tror jag mina varierande erfarenheter inom Försvarsmakten ger en ganska intressant bild av Försvarsmakten. Värnplikt på A9 Boden som pjäsgruppchef 2006-2007, hemvärnsman 2007-2011, HKV PROD FRIV under 2011 och om en månad, yrkessoldat på ett TACP i Boden.
Samtidigt har jag är ett stort samhällsintresse. Nästan klar politices kandidatutbildning vid Uppsala Universitet samt aktiv politiskt inom Liberala Studenter och Folkpartiet. Det jag hoppas på är att kombinera dessa olika perspektiv på Försvarsmakten och skapa en läsvärd blogg!
Valet av namn på bloggen kommer från ett internskämt vi har i Hemvärnet. Precis som "En annan del av Köping" visade funktionshindrades vardag i Köping är hemvärnet i dag en del av Försvarsmakten som inte är som alla andra...
Varför behövs det ännu en försvarsblogg när det redan finns mycket duktiga skribenter (wiseman's wisdoms, chefsingenjören,för att nämna de två största. Det finns många fler.) För det första så är det nästan uteslutande yrkesofficerare som bloggar om försvarspolitik. Bra så men det är alltid intressant med olika perspektiv. De soldater som bloggar gör det nästan uteslutande från utlandet, lite finns sagt om hur tillvaron ser ut för en soldat hemma i Sverige.
För det andra tror jag mina varierande erfarenheter inom Försvarsmakten ger en ganska intressant bild av Försvarsmakten. Värnplikt på A9 Boden som pjäsgruppchef 2006-2007, hemvärnsman 2007-2011, HKV PROD FRIV under 2011 och om en månad, yrkessoldat på ett TACP i Boden.
Samtidigt har jag är ett stort samhällsintresse. Nästan klar politices kandidatutbildning vid Uppsala Universitet samt aktiv politiskt inom Liberala Studenter och Folkpartiet. Det jag hoppas på är att kombinera dessa olika perspektiv på Försvarsmakten och skapa en läsvärd blogg!
Valet av namn på bloggen kommer från ett internskämt vi har i Hemvärnet. Precis som "En annan del av Köping" visade funktionshindrades vardag i Köping är hemvärnet i dag en del av Försvarsmakten som inte är som alla andra...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)