Generation Kill och den svenska rekryteringen

På tåget Uppsala-Stockholm är det just nu två böcker som tar hela min uppmärksamhet. Den ena är Wilhelm Agrells bok "Fredens illusioner" som med bara ett år på nacken redan nått kultstatus. Mycket läsvärd för alla med det minsta försvarsintresse! Den är redan mycket uppmärksammad i bloggsfären så jag tänker därför skriva ett inlägg om bok nummer två: "Generation Kill" av Evan Wright.

Generation Kill blev känd genom tv-serien med samma namn som gjordes av HBO och är baserad på boken. Tv-serien känns, minst sagt, väldigt klyschig och macho vid en första anblick, men ser man den en andra gång så djupnar karaktärerna. Tittaren får förstå att det är mer än bara Hollywood-idealet av en amerikansk soldat som driver dessa unga män ut i krig.

Serien är väldigt trogen boken (vilken i sin tur är baserad på en rad tidningsartiklar som Wright skrev när han kom hem efter kriget) och det är ofta serien gestaltar detaljerade händelseförlopp eller använder citat direkt ur boken. Det man som läsare får ut av boken contra serien är mer direkt samtal med soldaterna om hur det känner, om hur de mår och hur de ser på sin uppgift. Ett djup som saknas i serien men känns väldigt värdefullt med tanke på det som dessa soldater får vara med om.

En insikt jag dragit än så länge är varför dessa soldater valde att söka till marinkåren. Visst har de sin beskärda del amerikansk underklass där enda sättet ur fattigdom var att ansluta sig till militärmakten, eller personer som stod mellan valet att åka in i fängelse eller åka till Irak. Detta är på något sätt den bild som jag uppfattar många svenskar har av amerikanska militären.

Vad som är intressant är att en hel del av soldaterna är just soldater av idealistiska skäl. Då likställer jag inte idealister med amerikanska ultra patrioter som ser USA som det av gud välsignade landet att ge världen fred, demokrati och den kristna tron. Nej, dessa män (Nathaniel Fick och Brad Colbert för att nämna två ur boken) accepterade inte det samhället de levde i hemma i USA. De såg det som en konstgjord värld där samhällets strukturer gjorde individen hjälplös och i behovsställning till sin omgivning. De blev "marines" för den ultimata utmaningen, att sätta sig själv i den absolut svåraste situationen en människa kan befinna sig i. I krig, i kaos och död. Allt för att bevisa att de kunde klara sig själv och inte behövde resten av världen. Rakt igenom individualister och överlevare!

När jag insåg detta så tänkte jag på Försvarsmaktens tidigare reklamkampanj, "Har du vad som krävs?". Är det inte just sådana personer som Nathan och Brad som Försvarsmakten försökte (försöker?) rekrytera? Personer som söker utmaningen framför uppdraget. Kanske är de amerikanska och våra svenska soldater så olika? Något vi borde fundera kring innan vi kritiserar den amerikanska militären allt för förhastat.