Från pojkspoling till soldat

Nedan följer ett mer personligt inlägg om min egen militära bana och som beskriver varför jag gjort det yrkesvalet jag har gjort. Det finns säkert många vänner och bekanta (och familj/släkt också för den delen) som undrar vad sjutton som lockar med 16.500 kr/månaden och ett av Sveriges farligaste jobb.

Den elfte september dök tvillingtornen i NYC och inte långt därefter följde invasionen av Afghanistan. Då gick jag i högstadiet och tog genast ställning för kriget. Inte för att jag såg invasionen som ett proportionerligt svar på 9/11 utan för bryta ner den regim som talibanerna i Afghanistan stod för. Jag visste inte mycket då och över åren har min argumentation för kriget ändrats men min åsikt är fast: Den svenska insatsen i Afghanistan är rättfärdig. Och jag vill dit.

Det som lockade, och lockar fortfarande, är känslan av att göra något av värde. Något konkret för att hjälpa de människor som genomlevt otaliga krig, religiöst förtryck och extrem fattigdom. Det finns många sätt att göra detta men att göra det med vapen i hand är på något sätt den personliga största uppoffringen man kan göra med tanke på riskerna. Utan soldater kan ingen civil hjälp nå fram så länge de finns människor med mindre goda avsikter som är redo att använda våld. Så jag är en idealist, och ganska nöjd med det. Självklart lockar även spänningen, går det att finna en större personlig utmaning?

Så då, någon gång under 2002, bestämde jag mig att jag ville göra värnplikten. När det närmade sig mönstring tränade jag väldigt hårt för att få en sådan bra befattning som möjligt. Ni kan nog gissa min besvikelse när jag hamnade på artilleriet som pjäsgruppchef. Visst var det kul att bli gruppchef men som artillerist misstänkte jag att ingen internationell insats skulle behöva artilleri, och som ni säkert vet har det inte hänt heller.

Däremot blev värnpliktstiden mycket mer lärorikt än vad jag förväntat mig. Att vara pjäsgruppchef innebär att man basar över 8 soldater, en haubits, en dumper och terrängbil. Allt ska flyta så smidigt och snabbt som möjligt (och Haub77b är inget lekenkelt system ska tilläggas) uppe i kallaste Boden. Det var en utmaning och efter 11 månader var jag mycket nöjd med min tid.

Efter muck 2007 skulle NBG sättas upp inför året därpå. Jag fick en del förfrågningar om att delta men kände att jag gjort mitt, annat lockade, ut och resa, skola osv. Istället gick jag med i hemvärnet, Uppsala insatskompani, då jag inte ville förlora kontakten helt med Försvarsmakten. Inget kunde varit bättre! Det där jag lärde mig under den tiden tror jag att jag kommer ha mycket nytta av, särskilt med tanke på min bakgrund från A9. Jag fick lära mig strida, mina kolleger på förbandet är väldigt duktiga och lärde mig mycket (och blev förälskad i Carl Gustaf, granatgeväret, inte kungen). Under tiden sökte jag en del missioner utan framgång.

Men så i våras slank det ner ett brev genom brevinkastat. Det var från A9, de sökte TACP-soldater bland fd värnpliktiga vid regementet. Längst ner på arket stod ett namn jag kände igen, min gamla plutonchef. Efter att ringt och hört mig för om tjänsten och utlandstjänstgöring så bestämde jag mig för att söka. ~15 personer blev uttagna till antagningsprövning och som var på Livgardet mitt under en hemvärns KFÖ, men det var bara att pallra sig dit. Efter första uttagningen blev jag inte antagen. Det kändes väldigt trist, man försöker inte hoppas men gör det likväl. Det var bara att ställa om och fokusera på annat. Jag hittade nya mål och jag såg fram emot att plugga på FHS ett tag, men så ringde telefonen. De hade uppstått två vakanser och jag var välkommen att ta en av dem. Tusen tankar snurrade i huvudet men egentligen var valet enkelt, det var detta jag sett fram emot i 9 år.

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att jag fått min tjänst på samma sätt som många andra i Försvarsmakten, personlig kännedom. Nepotismen inom Försvarsmakten är enorm. På ett sätt är det förståeligt med tanke på verksamhetens natur, men alla försök till att ge sken av formella ansökningsförfaranden där olika meriter ställs mot varandra känns ihåligt. Missförstå mig inte, jag är väldigt glad över att jag fått denna befattning. Att få gå till jobbet, i jobbet och från jobbet i grönkläder ser jag verkligen fram emot!