NATO-utvärdering av det svenska försvaret

Idag skriver Tolgfors en lång debattartikel i DN om den utvärdering NATO har gjort av det svenska försvaret. Tvärtemot den svenska försvarsdebatten som ofta pekar på bristerna i det svenska försvaret så är NATO, enligt Tolgfors, övervägande positiv i sin bedömning. Jag ser dels en orsak till de olika bedömningarna och dels en orsak till Tolgfors ofta väldigt positiva tongångar om vår försvarsförmåga.

"Syftet är att säkerställa att medlemsländerna har de resurser som krävs för att Nato ska kunna verkställa sin egen försvarsplanering. Utvärdering sker både av förmåga till insatser för det gemensamma försvaret av medlemsländernas territorium, och av ländernas förmåga att bidra till Natoledda krishanteringsinsatser. I båda fallen ser Nato detta som expeditionär militär förmåga. När ett medlemsland behöver hjälp av ett annat medlemsland så krävs per definition förmåga att göra insatser utanför det egna landets gränser."

NATO gör sin bedömning på att samtliga NATO-medlemmar har ett gemensamt försvar, dvs verkställa sin egen försvarsplanering. Därför drar man slutsatsen att eftersom Sverige nu mera har ett insatsförsvar som kan verka i utlandet samt att Sverige har förmåga att ta emot hjälp så är vår försvarsförmåga god. Logiken brister eftersom Sverige inte ingår i NATO:s försvarsplanering! Visserligen kan det finnas ej offentliggjorda planer men jag bedömer det som otroligt. Särskilt med tanke på att försvarsplaneringen för NATO-länderna i Baltikum inte påbörjade förens 2008-2009 och är såvitt jag vet inte klara. Att det då skulle finnas en plan för Sverige känns otroligt. Det som skulle lösa detta problem är ett svenska NATO-medlemskap men det är det bara Folkpartiet som driver aktivt (även om Moderaterna också har det i sitt partiprogram men ska man bli "det nya statsbärande partiet" så kan man inte gå emot opinionen). Att säga att vår försvarsförmåga är god för att vi kanske får hjälp i händelse av ofred i närområdet är bara naivt. Försvaret ska baseras på konkreta internationella avtal eller på en egen stark försvarsmakt, inte på förhoppningar.

Varför skriver då Tolgfors som han gör (dels i DN men även på sin blog)? Jag tror försvarsdepartementet och FML har uppmärksamt en av de största bristerna inom Försvarsmakten idag; den minskande försvarsvilja, hopplösheten och tron att vi inte har en förmåga att försvara landet. Väldigt många i den säkerhetspolitiska debatten och många inom FM är demoraliserade och desillusionerade i dagsläget, känslor som inte får underskattas. De Tolgfors, och FML i sina redovisningar och samtal inom myndigheten, försöker göra med sina positiva tongångar är att höja moralen och skapa tilltro.

Avsikten med detta är gott. En av grundpelarna i det utvecklade ledarskapet är att motivera och inspirera och Tolgfors/FML försöker leva som man lär. Tyvärr så fungerar det inte så bra. Min erfarenhet är att många känner en misstro mot våra chefer när dessa ger en bild som inte överensstämmer med den verklighet vi lever i, och då skapas misstro mot chefskapet. Jag efterlyser en ökad öppenhet där man erkänner att försvaret befinner sig i en svacka och att vi står inför flera utmaningar, men att man försöker visa vägen framåt. Ge exempel på hur vi tillsammans kan klara av det som ligger framför oss och ge en målbild av hur försvaret i framtiden kommer att lösas.

I detta fyller också vi som deltar i den offentliga säkerhetspolitiska debatten en viktig funktion. Istället för att bara lyfta fram det som är negativt borde vi också ägna oss åt en av Försvarsmaktens bästa uppfinningar, positiv rapportering. Identifiera problemen och erbjud lösningar! I detta är vi alla ansvariga.